Sociala medier och möjligheten till anonyma kommentarer på olika webbsajter lockar fram trollen och hatarna. På webben skrivs kommentarer man aldrig någonsin skulle våga eller vilja säga öga mot öga. Man kritiserar varandra till höger och vänster. Kommenterar och hånar. Facebook är på många sätt genialt. Här hittar man vänner från förr och håller enkelt kontakten med bekanta i andra länder. Facebook har gjort mig mera social än förr, jag tar kontakt med gamla klasskamrater i Stockholm om att ses på en kaffe när jag råkar vara där på en kort visit, och jag vet vad min kusin i England har för tid på loppet hon sprang i påsk. Men tyvärr finns också sånt som gör det olustigt att hänga på FB. Positiva initiativ vänds till något negativt. I Jeppisgruppen som bildades av några nostalgiker grälar man nu om reglerna och initiativtagaren får hotmejl och hotas med stryk. ÖB:s vänner ägnar sig mest åt att hata­ ÖT i Jakobstad. Roliga, bra initiativ tas över av trollen och den goda tanken hamnar i skymundan. Det finns inget annat sätt att säga det: Vissa människor är riktiga djävlar på sociala medier. På webben härjar de som aldrig har lärt sig att leka snällt. De beter sig på samma sätt som på skolgården, mäter sin egen sociala framgång genom att förlöjliga och såra så många människor som möjligt. Ingen vill att jävlarna ska vara på sociala medier – utom möjligen de själva. Men det finns tyvärr ingenting vi kan göra åt dem. Det enda sättet att slå tillbaka är att inte sänka sig till samma nivå. Men det finns dagar då man, precis som på skolgården, måste slå tillbaka. Det går inte att ta emot hur mycket skit som helst utan att ge igen. Jag säger inte att man ska låta bli att säga sin åsikt, men det kan löna sig att fundera lite på formuleringen ibland. Förr, när man kommunicerade via brev och postkort, lärde­ man sig grunderna i brevskrivning i skolan. Tyvärr verkar trollen ha skolkat från de lektionerna. I många fall skulle det kanske vara bäst att trycka på delete i stället för send.