Efter två veckor i Dragsvik insåg Nico Sjelvgren att den militära vardagen passade honom och att det var något han kunde tänka sig att jobba med. På tisdag kväll sätter han sig på ett flyg som tar honom till Libanon och de israeliska gränstrakterna. Där väntar ett år i FN:s tjänst. – Kompisarna trodde att det hade slagit slint för mig när jag förklarade att jag trivdes i det militära, men med tiden har de också förstått att det passar mig. Min familj har också stöttat mig hela tiden. Sedan den där dagen då Sjelvgren ryckte in i Dragsvik har mycket kretsat kring det militära. Den 11 maj, sista dagen i det civila, säger han sig vara redo samtidigt som det är svårt att veta vad som väntar. – Det är en ganska otrolig känsla, men jag tror att verkligheten slår till först när jag sätter mig på planet. Planet lyfter på tisdagskväll och Sjelvgren räknar med att vara framme i Libanon mitt i natten, efter det väntar ännu en tre timmars bussresa till basen. Väl där blir det en två veckors utbildning innan uppdraget drar i gång på allvar. Sjelvgrens uppgift är att vara spanargruppchef inom den finsk-irländska bataljonen. Det innebär att han är chef för en grupp på åtta personer som patrullerar ett område i södra Libanon. – Största delen av arbetet är att övervaka området och se till så att allt går lugnt till. Det är lugnt i Libanon just nu, men vi vet också att kriserna kan blossa upp väldigt snabbt om det händer något. Varför vill du göra det här? – Jag har alltid varit en person som söker nya utmaningar och det här blir det största jag har varit med om hittills. Det ska bli roligt att uppleva något som inte många får uppleva samtidigt som det är fint att få vara på plats och representera Finland. Till viss del är det också jakten på spänning och adrenalin. Kontraktet som Sjelvgren har tecknat gäller för sex månader, vilket är praxis för den här typen av militära uppgifter. Men om inget oförutsett inträffar räknar han med att det blir ytterligare sex månader. Om ett år hoppas han kunna se tillbaka på ett lyckat uppdrag. Han är väl medveten om att verkligheten vid östra Medelhavet ofta är osäker. Vapnet, en uppgraderad version av det stormgevär som används i Finland, är en ständig följe­slagare. – Tanken på att tvingas använda vapen finns förstås och man måste försöka vara mentalt redo, men vi gör allt för att undvika det. I stället för vapenskrammel handlar det mycket om att interagera med lokalbefolkningen och på så sätt sprida lugn omkring sig. – Man måste kunna hantera small talk. Vi kommer att ha mycket att göra med lokalbefolkningen och det gäller att veta vad man ska och inte ska prata om med dem. Politik och religion är känsliga ämnen. Trots att Libanon betraktas som lugnt just nu finns 15 000 fredsbevarare på plats och de finns givetvis där av en anledning. Området är instabilt och landet har en lång gräns mot katastrofens Syrien. Enligt den svenska ambassaden är motsättningarna mellan sunnitiska och shiitiska aktörer en riskfaktor. Sjelvgren säger att fredsbevararna givetvis är medvetna om de religiösa motsättningarna, men han ser konflikterna mellan de olika länderna i området som en större riskfaktor. En annan fara som lurar är outlösta minor från det senaste kriget. Men trots att uppdraget har klara risker känner Sjelvgren ingen rädsla, i varje fall inte än. – Det värsta vore om det skulle hända något med vår grupp. Men det är svårt att spekulera om på förhand vad man kommer att varar rädd för. Jag är ganska bra på att tränga bort oron och tänka på det positiva i stället.