Regeringen har satt som mål att förenkla byråkratin. Det är en ambition som säkert får en hel del applåder. Byråkratiska hinder finns och de försvårar många gånger i onödan utvecklingen. Den ger en tröghet som hämmar projekt, också projekt som inte kränker den allmänna rättsuppfattningen. Långa behandlingstider av till exempel tillstånd är ett gissel som ibland har påtalats. Jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikai­nen (C) när en förhoppning om att till exempel landskapsplanen inte ska behöva under­ställas ­Miljöministeriet. Landskapsförbundets full­mäktige ska ha makten att själv slå fast planen. Detta för­stärker även regeringens strävan att förstärka landskapens ställning. I samma linje går även förslaget att kommunerna­ kunde ta över en del av region­förvaltningsverkens makt. Makten skulle ­decentraliseras, komma närmare folket. Tanken är att de högre instanserna på detta sätt också ges bättre möjligheter att koncentrera sig på de större frågorna. Samtidigt kan de enklare frågorna klaras av smidigare. Det är klart att det finns faktiska problem i byråkratiska kraven och att det finns orsak att se över dessa. Rent politiskt är det också taktiskt riktigt. De flesta anser att det finns för många hinder och att pappersexercisen är för invecklad. Var och en vet att blankettifyllandet kan ­vara svårt. Det är säkert många som ger upp redan ­innan de ens kommit halvvägs. Detta skapar också på sitt sätt en ojämlikhet. De som själva har kunskap eller har resurser att anlita experthjälp har en fördel i förhållande till dem som inte klarar av att ta itu med byråkratin. Många blir säkert utan rättmätiga förmåner därför att de inte orkar med eller klarar av pappersexercisen. I många fall kunde man lätta på byråkratin. Många ärenden kunde skötas enklare med någon form av anmälningsförfarande. Men nedmonteringen av byråkratin har också­ ­sina risker. Byråkratin har inte grott för att för­svåra invånarnas vardag. Det handlar ytterst ­också om rättsskydd. Vi har hela tiden en av­vägning mellan rättsskydd och effektivitet. Under tider med svag offentlig ekonomi lyfts effektivitetsaspekten oftare fram. Som sagt kan ineffektivitet också inverka negativt på rättsskyddet, men i det stora hela handlar det ändå om att försöka garantera en jämlik behandling av medborgarna. Utan byråkratiska normer får vi lätt en situation där djungelns lag råder. Vi får hoppas att regeringens ambition ändå är att sunt förnuft ska vara vägledande. Det är onödigt att spilla krut på ärenden av ringa betydelse.­ Samtidigt får vi hoppas att regeringen inte blir för ivrig och monterar ner även den byråkrati som vi behöver för att garantera att medborgarna behandlas likvärdigt. Det är inte bara de byråkratiska formaliteterna­ i sig som kan bromsa till exempel byggprojekt. ­Ofta handlar det om hur exempelvis rätten att anföra­ besvär utnyttjas. Många gångar uppstår miss­tankar om att det handlar om okynnesbesvär. Man har även på olika sätt försökt komma åt dessa. Även om det säkert förekommer okynnesbesvär är det riskabelt att införa alltför stora begränsningar. Det är trots allt viktigt att medborgarna­ känner att de har möjlighet att ingripa i beslut som på något sätt kränker deras egen eller allmänhetens rätt. Redan att möjligheten till ändringssökande finns bidrar sannolikt till bättre förankrade beslut. ­Besvärsrätten har även en preventiv funktion.