I går blev det dyrare att åka dit för fortkörning då ordningsboten fördubblades från början av september. Från intervallet 10–115 euro steg boten till 20–200 euro. Fortkörning kan nu, om den nu inte leder till dagsböter, kosta upp till 200 euro, mobilprat vid ratten en hundring och smärre förseelser, som att urinera på allmän plats, 40 euro. Justeringen – om man nu kan kalla en för­dubbling för justering – har mera med stats­finanser än kriminologisk analys att göra. Höjningen är helt av fiskal natur och ett led i ­regeringens strävan att öka statens inkomster. Planerna stannar inte vid den här höjningen, vid Justitieministeriet bereder man också en för­dubbling av dagsboten. Kauppalehti citerar (31.8) ministeriets specialmedarbetare Ville Hinkkanen som uppger att höjningen, som finns inskriven i regeringsprogrammet, ska träda i kraft nästa år. Men Hinkkanen befarar att en dagsbots­fördubbling skulle öka antalet bötesstraff som omvandlas till fängelsestraff, och därmed orsaka­ ­extra kostnader. Han får i samma tidning stöd av Tapio Lappi-Seppälä, som leder Institutet för ­kriminologi och rättspolitik vid Helsingfors universitet. Han tvivlar på effekten av alltför höga ­böteshöjningar. ”De flesta som döms till böter är medellösa och saknar inkomster. En höjning av bötesbeloppen­ leder till att boten inte kan betalas, vilket i sin tur leder till fler förvandlingsstraff”, säger Lappi-­Seppälä. Artikeln bollar med en rad siffror kring kostnaderna för förvandlingsstraff relaterat till de ­ökade bötesintäkterna, men det är egentligen inte ­poängen, slår Lappi-Seppälä fast: Han tycker det verkar ”ganska märkligt” om man enbart motiverar bötesstraffen med ekonomiska argument. ”Man borde beakta det rätt­visa i straffet i proportion till själva brottets skade­verkningar. Lagen förutsätter att straffet står i rimlig proportion till den bötfälldas betalnings­förmåga.” Inrikesministeriets polisdirektör Sanna Heikinheimo framhåller att de förändrade bötes­straffen helt och håller baserar sig på regerings­programmet. ”Man har inte bedömt innebörden av höjningen­ eller huruvida den har en preventiv effekt på brottsligheten.” Enligt Heikinheimo handlar höjningen om en syn på att bötessummorna släpar efter höjningen av den allmänna kostnadsnivån. Det är lätt att se böteshöjningen som ett problem enbart för den som begår förseelser, ungefär enligt tankegången att ingen är tvungen att köra för fort, utan säkerhetsbälte eller mot rött ljus, för att inte tala om att urinera på allmän plats. Jovisst, man är alltid ansvarig för sina gärningar.­ Men – som de sakkunniga här ovan resonerar ska det alltid finnas en rimlig koppling mellan gärning och straff. Rättsteoretikerna diskuterar i termer av straff­teori, som nu kanske främst sysslar med effekterna­ av fängelsestraff och dödsdomar, men som rimligtvis också har bärkraft i diskussionen om bötesstraff. Vi talar då om straffets allmänpreventiva verkan, att vetskapen om att en viss gärning kan leda till ett straff – fortkörning kan leda till böter och rattfylla kan leda till ett fängelsestraff. Det är ett hot som biter. Men vilken är korrelationen mellan bötessumma och sänkta hastigheter? Drabbar bötesstraffen medborgarna rättvist? Är det straffets stränghet eller risken att bli fast som är den viktigaste faktorn? Den diskussionen måste föras innan man schablon­mässigt höjer dagsboten.