Det var bara en tidsfråga när det skulle hända, ändå kom tisdagens nedskjutning av det ryska bombplanet som en överraskning för många bedömare. I sammanhanget är det nästan ovidkommande­ huruvida Suhoiplanet befann sig över turkiskt ­eller syriskt luftrum. ”Nästan”– jo, rent juridiskt finns det så klart en skillnad, men om ett plan som fått upprepade varningar inte ändrar kurs kan man kanske förstå att några kilometer hit eller dit är den avgörande faktorn för det befäl som ska ge ­ordern. De ryska flygangreppen på syrisk mark har ­varit ett spel med höga insatser där Putin varit väl medveten om riskerna, också för att Turkiet ska gå från ord till handling i protesterna mot de ryska luftrumskränkningarna. Om planet befann sig i turkiskt luftrum skulle det inte ha varit den första kränkningen. Nedskjutningen är det senaste beviset för hur oerhört komplicerad och eldfängd Syrienkrisen är. Trots att väst och öst, världssamfundet, det syriska­ folket och Syriens grannländer har en ­gemensam fiende i IS är parternas inbördes relationer så invecklade och inflammerade att tanken på en enad front mot IS tycks förbli en dröm. Bashar al-Assad styr det som finns kvar av Syrien med järnhand. Det var hans brutala svar på arab­vårens protester som utlöste inbördeskriget för snart fem år sedan, och hans regim har inte skytt några medel i sin kamp för att behålla makten. Problemet är att det inte finns någon enhetlig front eller koalition som kunde ta över. Ett tusental rebellgrupper med varierande bevekelsegrunder och i många fall lika brutala tag som regimen kämpar mot centralmakten – förutom IS vars brutalitet tycks trotsa all beskrivning och som håller viktiga delar av såväl Syrien som Irak. Väst har sina allierade bland grupperna som både beväpnas och får ekonomiskt stöd av USA. Grannländerna har etniskt och religiöst anknutna­ fränder. Ryssland har inte vikt från al-­Assads sida och stöttar fortfarande den regim stort sett hela resten av världssamfundet vill störta. IS finansierar sin verksamhet genom bland annat det man kallar beskattning på de områden man besitter, andra skulle kanske kalla det maffiamässiga­ beskyddaravgifter, och inte minst olja som man främst ”smugglar” ut via Turkiet. Smugglar inom­ citationstecken då tankbilskaravanerna ­knappast passerar gränsen obemärkt och det finns bedömare­ som anser att detta sker med Turkiets goda minne. I detta getingbo inledde alltså Ryssland bomb­flygningar i slutet av september och har ytterligare­ intensifierat dem sedan det visats att det ryska ­passagerarplanet som störtade över Sinai sprängts av en bomb. Nyligen har också Frankrike bombat mål i IS-kontrollerade områden i Syrien. President Putin har speciellt de senaste veckorna betonat att Ryssland kämpar mot IS, men en stor del av räderna har riktats mot andra rebellgrupper och bland annat områden intill den turkiska gränsen där IS inte verkar, men som bebos av turkmener som etniskt står turkarna nära. Läget kompliceras ytterligare och trappar upp ­incidenten till världspolitisk nivå av att Turkiet är ett Natoland. Det gör eventuella ryska reaktioner på nedskjutningen till en affär för hela försvarsalliansen som på inga villkor kan lämna en allierad åt sitt öde. Se där ingredienserna till ett världskrig. Det finns ändå anledning att tro att parterna har is i magen och självbevarelsedrift nog att inte låta krisen eskalera. Den turkiska jaktplanspiloten hette inte Gavrilo Princip och det fanns ingen ärkehertig ombord på det ryska planet. Nedskjutningen är i första hand en affär mellan Ryssland och Turkiet och ansvaret vilar tungt på presidenterna Putin och Erdogan. Det behövs ändå insatser från alla inblandade­ parter och hela världssamfundet för att hindra branden från att sprida sig. Så länge inbördeskriget i Syrien pågår och de aktörer som vill krossa IS ­inte kan samordna sina aktioner kommer hotfulla incidenter som denna att upprepas och för varje gång öka risken för en farlig upptrappning. Årets önskejulklapp är inte robotdammsugaren utan fred i Syrien.