Jakobstadspolisen har efter ett effektivt utrednings­arbete och talrika tips från allmän­heten gripit en man misstänkt för den anmälda­ våld­täkten i centrum. Även om det i det här ­skedet är viktigt att betona ordet ”misstänkt” – när ­detta skrivs är mannen varken häktad, åtalad ­eller än mindre dömd – var det på alla sätt viktigt att ­utredningen avancerade snabbt och ledde till ett gripande. Polisen har gjort det som polisen ska göra. Brottsbekämpning och brottsprevention till­kommer ­polisen och ingen annan. Framför allt är den ­snabba lösningen givetvis viktig för brottsoffret. Det finns många sår att läka, men vetskapen om att en misstänkt gärningsman är gripen kan i alla fall vara ett första steg i läkningsprocessen. Men den snabba lösningen är viktig också på ett allmänt plan, den bidrar till att lugna ned den hysteriska stämning våldtäkten utlöst i Jakobstad. Få brott har väckt en sådan opinionsstorm i ­Jakobstad som detta. Diskussionen har dess­värre i mindre grad handlat om själva våldtäkten; ett avskyvärt brott under alla omständigheter, än om ­detaljer i beskrivningen av den misstänkte. Mannens vagt antydda etnicitet utlöste en lynchmentalitet med mycket obehagliga undertoner där man i sociala medier bland annat med aggressiva formuleringar uppviglade till en aktion där kvinnor skulle samlas för att visa ”dem” att ”vi” ­inte ­tolererar våldtäkter. Vilka dessa ”de” skulle vara blev aldrig utsagt, men undertexten var tydlig, det var den kategori av ”utlänningar” som den misstänkte gärningsmannen enligt dem tillhör. Det var inte en ”utlänning” som våldtog. Det var NN, som tids nog, om han kan bindas vid brottet kommer att få sin dom. Oavsett hans etnicitet eller nationalitet får det inte drabba någon grupp kollektivt. Straffet ska inte utmätas av någon lynchmobb ­eller ett medborgargarde utan av den finländska rättvisan. Våldtäkt är ett eldfängt ämne med flera möjligheter att debatten går snett. En seglivad tradition skuldbelägger fortfarande offret. En annan risk är det som hände i Jakobstad skuldbelägger ett helt kollektiv. Det är aldrig offrets fel. Det är aldrig en kultur ­eller nationalitet som våldtar. Enda skulden vilar på gärningsmannen. Kan vi äntligen vara överens så långt? Dådet i Jakobstad var en överfallsvåldtäkt som begicks av en okänd gärningsman, och motsvarar den bild som ordet ”våldtäkt” väcker hos de flesta av oss. Den här brottstypen är ändå undantaget. De flesta våldtäkter begås inomhus av en person offret känner. Det här innebär ändå inte att vi ska ignorera rädslan och risken för överfallsvåldtäkter och andra brott på allmänna platser. Utformningen av den offentliga miljön är ­inte ­utan betydelse för tryggheten, och här finns ett ­genusperspektiv man ofta blundar för. ”Tryggheten är typexemplet på att det offentliga­ rummet påverkas av maktrelationer”, säger kultur­geografen Linda Sandberg, som intervjuade ett 50-tal Umeåbor i olika åldrar till sin avhandling om hur rädslan för våld påverkade kvinnor och män när Hagamannen härjade i Umeå. Sandberg intervjuas på Nationella sekretariatet för genus­forskning vid Göteborgs universitet och återges i en intervju på institutets webbplats. Sandberg säger att de flesta är medvetna om att problemet ligger i relationerna i det offentliga rummet. Sandbergs intervjuer ger stöd för bilden att kvinnor känner större rädsla i det offentliga rummet än män. Den rädslan är en verklighet som bör beaktas i utformningen av det offentliga rummet, genusperspektivet måste beaktas i stadsplaneringen. Det kan handla om buskar som skymmer, belysning som saknas – men främst en helhetssyn som beaktar också de här aspekterna. Samtidigt måste vi förutsättningslöst kunna diskutera kameraövervakning och fysisk närvaro av polisen. Ju fler nedskärningar som drabbar polisen­ desto större spelrum tar sig organiserade med­borgargarden. Det är ägnat att öka, inte minska tryggheten i samhället.