Nostalgi på många fronter

Vem har väl inte rattat in Radio Nova i bilen på landsvägen och nynnat med i någon av Anssi Kelas många låtar? Hans sångstil påminner om berättande talsång, men född 1972 är han definitivt stöpt i rock, en melodisk mainstream, sådan med enkla, trallvänliga melodier. Fokus ligger på texten, finurlig vardagsrealism där han ger den vanliga människans lands- och förortsberättelser en röst. Detta koncept fulländande han på skivan ”Nummela” (2001) som har sålt i hela 157000 exemplar. Uppföljaren ”Suuria kuvioita” (2003) innehöll hitlåten ”1972” men utöver det har Anssi Kela många tuffa år bakom sig. Den självtitulerade skivan ”Anssi Kela” (2013) blev dock en ordentlig nystart. I musikvideon till samma låt illustrerar han en förändrad musikbransch då han har spelat in alla instrument själv i sin hemmastudio. Kela har sedermera blivit mycket aktiv på sociala medier och hans bloggtext om hur och hur mycket han tjänade på ”Levoton tyttö” borde vara standardlitteratur för alla som har tänkt ge sig in i dagens komplexa musikbransch. När Anssi Kela äntrar scenen i Kaustby gör han det ensamt sjungandes JVG:s låt ”Kasarin lapsi” och avslappnat high-five:ar han de ivrigaste fansen längst fram. Han har utannonserats som den bästa live-artisten för tillfället. Det är inget litet påstående. Men med sig har han också ett välslipat fyrmannaband. Summan av duktiga musiker och välkända låtar cashar han in på redan i den andra låten, ”Milla”. Publiken sjunger med och det verkar vara ett rätt enkelt jobb att vara bäst. Bakom framgången ligger förstås hårt arbete. Hitkavalkaden fortsätter med ”Puistossa” (2001) och ”Levoton tyttö”. Efter den korta nostalgitrippen till tidigt 2000-tal förflyttar en instrumentallåt, där 1980-talet möter 2016 i en gitarrduell av modell större, publiken oproblematiskt både framåt och bakåt i tiden; till Kelas nyaste alster. Nyaste skivan ”Nostalgiaa” (2015) innehåller tydliga influenser från 1980-talet med karaktäristiska synt- och gitarrsound och pumpande åttondelar i basen. Efter ”Karhun elämää” (1994) samt en tolkning av Sannis låt ”2080-luvulla” följer dagens finaste låt, ”Pete Ruusunen”. I den får man äntligen reda på vad som hände med legenderna Pete och Laura som det berättades om i ”Puistossa”. De beats som hörs i föregångaren har uppdaterats till 2010-talet. Kela har åldrats tillsammans med sin publik och med oemotståndliga låten ”Nostalgiaa” sjunger han att vi har blivit just sådana som man skrattade åt som ung. Efter att ha sjungit att ”vi kräver nostalgi” river gitarristen Tuomas Väinölä av ett maffigt gitarrsolo, ett sådant där som man inte hör på radio längre. Nostalgi säljer, i Anssi Kelas fall på många fronter. Men med alla musikaliska klichéer balanserar man på en knivsegg: det är en svag gräns mellan att ironiskt parodiera och att bli en del av det som beskrattas. Vad Anssi Kela än gör så går det hem. När bandet är inne på sin tionde låt har de minsta barnen hoppat sig svettiga. Lagom till låtarna ”1972” och ”Nummela” kunde många mammor och pappor inte hålla sig längre och fick ett bra skäl att följa barnens exempel på dansgolvet. Att Anssi Kela trivdes i Kaustby gick inte att ta miste på, och innan han drog vidare till kvällsspelningeni St. Michel belönade han den musikaliska publiken med ”Mikan faijan BMW”.