|

Mauno Koivisto - en av de främsta

NyhetsbildZoom
Stig Nygård
Koivisto hade den inre styrka som krävdes för att lotsa Finland västerut och återinföra parlamentarismen i Finland.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

En av vår tids mest framstående finländska politiker har gått ur tiden. Mauno Koivisto, president under 1982-1994, var en folkets president. Från anspråkslösa förhållanden företog han en för också finländska förhållanden, ovanlig resa från snickarson till president.

Koivisto, född 1923, blev moderlös då han var tio år gammal, avbröt tidigt sin skolgång och anmälde sig frivillig till krigstjänst. Efter kriget kombinerade han jobb och studier, blev student vid 26 års ålder för att doktorera sju år senare.

Det var troligen antipatin gentemot kommunismen efter kriget som fick Koivisto att engagera sig politiskt. Men han var aldrig riksdagsledamot, inte heller ordförande för SDP. I stället hade han som bankman profilerat sig som ekonomiskt sakkunnig.

Steget in i rikspolitiken tog han 1966 då han utsågs till finansminister i Rafael Paasios regering. Redan året därpå avancerade han till statsminister för första gången. Hans andra statsministerperiod började 1979.

Koivisto visade karaktär då han som statsminister motsatte sig president Urho Kekkonen som ville att statsministern skulle avgå 1981. Men Koivisto stod på sig och konstaterade att regeringen behöver riksdagens förtroende, inte presidentens. Detta var ett historiskt brytningsskede i finländsk politik.

Trots att Finland var en demokrati med demokratiska val, var det sovjetiska inflytande på den finländska politiken betydande samtidigt som president Urho Kekkonen styrde landet på sitt eget vis.

Mauno Koivistos agerande ledde till att han blev president och utgjorde också början på Finlands faktiska orientering mot väst, men också på en demokratisering av beslutsfattandet i landet.

Men det var inte något som skedde över en natt.

Som president följde Koivisto i sin utrikespolitik till en början i Kekkonens fotspår med en betoning på nära relationer till Sovjetunionen.

Men när Sovjet föll hösten 1991 blev det stora ändringar i den finska utrikespolitiken. Finland sade upp VSB-avtalet och även vissa militära begränsningar som hängt kvar sedan Parisfreden 1947. Dessutom ansökte Finland om medlemskap i EU våren 1992.

I inrikespolitiken betonade han parlamentarism och bidrog till att presidentens makt minskades jämfört med Kekkonens era. I stället försökte Koivisto påverka i bakgrunden.

Koivistos exceptionella resa visar på en stor begåvning kombinerad med målinriktad envishet. Han agerade hela tiden med landets bästa för ögonen, inte för egen vinning. Tvärtom levde han mycket anspråkslöst livet igenom.

Allt gick givetvis inte Koivistos väg. Den starka markens politik visade sig i olika repriser vara ett mindre lyckat val, men han lyckade lotsa Finland genom en svår tid av förändring.

Genom sin ibland joviala ibland distanserade personlighet och svårtydda utfästelser upprätthöll han en bild av sig själv som en grubblare och tvivlare.

Koivisto verkade ha svårt att komma till skott samtidigt som han var mycket hård och målmedveten då det bar av. Det märktes tydligt efter riksdagsvalet 1987, då Centerns Paavo Väyrynen, Samlingspartiets Ilkka Suominen och SFP:s Christoffer Taxell hade ett kassaskåpsavtal på att bilda en borgerlig majoritetsregering efter valet.

Det struntade Koivisto i och utsåg Harri Holkeri (Saml) till regeringsbildare, och för första gången på 30 år fick Finland en blåröd regering, medan Centern fann sig vara ett oppositionsparti.

Kanske den splittrade bild man får av hans personlighet har sin grund i att han tidigt förlorade sin mor och den brutala verklighet han, likt många andra av hans åldersklass, som soldater upplevde vid fronten. Det måste ha satt sina spår.

Det kanske också bidrog att forma hans värderingar och göra honom till den självständiga tänkare han blev, med landets bästa för ögonen.

Tack vare detta hade Koivisto den inre styrka som krävdes för att lotsa Finland västerut och återinföra parlamentarismen i Finland. Historiskt är han en av de främsta finländska politikerna någonsin.

När är allas vår ”Manu” är borta.

I och med Koivistos död lämnar nu hans generation den finska politiken. En generation som deltog i krigen och återuppbyggnaden efter dem och som innehade nyckelroller då Finland lotsades mot framgångar och välfärd. Det får vi aldrig glömma.

Kommentarer
|

LEDARE: Till salu: online manipulation

Nyhetsbild
Stig Nygård
Vi måste finna helt nya samarbetsformer för att stävja hybridpåverkan och dess negativa följder. Det här är ett hot vi inte kan negligera.
Bästa läsare
För att fortsätta läsa behöver du ha en prenumeration och vara inloggad.
1 månad för 1€
Lokala nyheter när du vill, var du vill.
Ja tack!
Prenumerera

Mest läst senaste veckan