Förundersökningen om fyra högt uppsatta ­poliser misstänkta för brott mot tjänsteplikten går till åtalsprövning. Högsta domstolen utreder rikets högst uppsatta åklagare, riksåklagaren, för brott mot tjänsteplikt. Vad säger det här om läget i ­nationen?

Det är inte första gången någon ur den högsta­ ­polisledningen står inför rätta, och vi har ju fallet­ Aarnio, där chefen för Helsingforskriminalens ­narkotikaenhet dömdes för bland annat grovt ­narkotikabrott, i färskt minne.

Men rättegången mot riksåklagare Matti­ ­Nissinen saknar motstycke i finländsk rätts­historia.

Nissinens bror var styrelseordförande i ett ­före­tag som åklagarväsendet köpte ledarskaps­coachning av för över 74 000 euro. Nissinens bror ägde också majoriteten av aktierna i företaget.

Nissinens andel i köpen handlar om 32 000 euro.

Nissinen medger tjänstebrott men förnekar upp­såtlighet och hävdar att det handlat om slarv och bristande omdöme. Han medger ändå att han borde ha jävat sig i diskussionerna om upphandlingen.

Enligt Helsingin Sanomat (18.10) säger Nissinen att den enda förklaringen är att ”mina tankar var så fokuserade på innehållet i kurserna att jag inte ens kom att tänka på jävsproblemet”.

Enligt HS ska ändå minst tre av Nissinens underlydande ha diskuterat jävsrisken med honom.

Han misstänks inte ha dragit ekonomisk nytta av besluten, och åklagaren yrkar bara på böter, inte att Nissinen ska skiljas från sin tjänst.

32 000 euro i upphandlingar utspridda över ett antal år kan ses som en bagatell, speciellt som det inte tycks finnas några misstankar om att Nissinen dragit någon egen nytta av hanteringen.

Däremot är det anmärkningsvärt att en av rikets mest erfarna jurister och den främsta av rikets åklagare brustit så totalt i omdöme.

Även om det i sak handlar om små belopp och Nissinen själv inte dragit någon nytta av ­hanteringen kastar affären en skugga över hans trovärdighet som förvaltare av sitt höga ämbete.

Då är de oegentligheter som en rad högt uppsatta nuvarande och tidigare höga polisbefäl misstänks för ändå en betydligt allvarligare trovärdighetskris för polisväsendet.

I Nissinens frånvaro är det tjänstförrättande­ ­riksåklagaren Raija Toiviainen som svarar för åtalsprövningen mot tidigare polisöver­direktören Mikko Paatero, tidigare poliskommendör i Helsing­fors Jukka Riikonen och nuvarande polischefen vid Helsingforspolisen Lasse Aapio, som ­tidigare verkat som biträdande polischef.

Det hela är en komplicerad historia om registrering av polisens informanter och med kopplingar till Aarnio-affären.

Aarnio är själv misstänkt också i det här målet, Han misstänks ha brutit mot tjänsteplikten ­genom att på ett otillbörligt sätt radera uppgifter om ­informanter från Helsingforspolisens register över ­informationskällor. Han misstänks också ha gett order om att nya informanter inte får registerföras.

Där riksåklagare Matti Nissinens position inte verkar hotas av rättsprocessen kommer Inrikes­ministeriet att ta ställning till huruvida Lasse ­Aapio har förutsättningar att fortsätta som chef för Helsingforspolisen.

Pensionären Paatero kan inte drabbas av sådana påföljder.

Att de här målen seglar upp samtidigt är en slump som skapar en bild av ett Finland där ­begreppet rättstat kommit allvarligt i gungning.

Och visst – den som läst på om Aarnioaffären ­sätter många frågetecken i kanten för den högsta polisledningens agerande eller närmare bestämt brist på kontroll och agerande.

Det är tillräckligt uppseendeväckande att en högt uppsatt polis fälls för ett så allvarligt brott, än mer märkligt är att hans chefer inte sett vad som pågått under en lång rad av år.

Samtidigt: Rättsmaskineriet har gripit in. En tidigare polischef har dömts till ett långt fängelsestraff, åtal har väckt mot rikets högst uppsatta åklagare och en förundersökning kring högt uppsatta polis­chefer har lett till åtalsprövning.

Allt detta sker inför öppen ridå.

Finland är trots allt en rättsstat.