President Kekkonen brukar i efterklokhetens skarpa ljus – med rätta – inte ses som den ideale demokratiske ledaren. Men ibland kunde han vara före sin tid. 1963 föreslog han att Finland, Sverige, Danmark och Norge skulle bilda en kärnvapenfri zon. Det stupade på att Danmark och Norge, medlemmar av en försvarsallians utrustad med kärnvapen, inte kunde svälja det.

1978 upprepade han sitt förslag, men inte heller då gick det vägen.

Var Kekkonen – delvis eller främst – ute efter att behaga björnen i öster?

Kanske. Men förhoppningsvis fanns också andra bevekelsegrunder.

2017 hör Finland till de länder som inte ställer sig bakom ett globalt förbud mot kärnvapen, initierat av FN. Finland röstade inte för förslaget när det var uppe till behandling i FN i juli i år, vilket 122 av FN:s 193 medlemsländer gjorde.

Finland har följaktligen inte heller ratificerat avtalet.

Kritikerna kan tänkas säga att ett förbud mot kärnvapen är orealistiskt trams. Men ingen av förespråkarna inbillar sig ju att ett globalt förbud i ett svep skulle sopa bort alla kärnvapen –inklusive Nord-Koreas – från jordens yta. Förbudet är en viljeyttring och en vägvisare med pilen riktad mot framtiden. Hit är vi på väg.

Vägen kan sägas börja 1946, året efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, när bilderna av de sönderbrända offren ännu var skärande skarpa. Den då nybildade världsorganisationen FN:s allra första resolution handlade om ett avskaffande av kärnvapen och andra liknande massförstörelsevapen.

På gräsrotsnivå tog arbetet fart på allvar för tio år sedan. ICAN (International Campaign to Abolish Nucelar Weapons), den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, grundades 2007. Förarbetet gjordes faktiskt under ett möte i Helsingfors, där organisationen Läkare mot kärnvapen beslöt att utvidga sin verksamhet och göra den global.

ICAN har drygt 460 medlemsorganisationer i ett hundratal länder.... och i höst kom ett erkännande med stor tyngd. ICAN, som leds av svenskan Beatrice Fihn, tilldelades för dryga två veckor sedan Nobels fredpris.

"Vissa regeringars tro att kärnvapen är en laglig och betydande säkerhetsgaranti är både vilseledande och farlig. Det gynnar kärnvapenspridning och saboterar nerrustningen", deklarerade ICAN i samband med prisutdelningen.

Det uttalandet gjorde det aningen knepigt för en del av världens tongivande länder, tillika kärnvapenmakter, att formulera de sedvanliga gratulationerna till Nobelpristagaren.

Kärnvapenmakterna stödde, föga överraskande, inte sommarens FN-resolution. Det är grundbulten i det officiella Finlands förklaring till varför inte heller vi gör det.

Finlands gren av ICAN har inför presidentvalet hört sig för om var kandidaterna står och kan meddela att Pekka Haavisto (Gröna), Tuula Haatainen (SDP) och Merja Kyllönen (VF) stöder nätverkets målsättningar. HBL ställde 6.10. frågan också till SFP:s kandidat Nils Torvalds. Hans svar blev att han ger organisationen sitt stöd, däremot är han inte säker på att han anser att Finland borde skriva på FN-konventionen.

”Problemet är mer invecklat än så. Nästan inga västeuropeiska länder har skrivit på avtalet”, säger han till HBL.

Nej, det har de inte.

Och svaret stavas Nato.

De två nordiska länder som inte (ännu?) är medlemmar i Nato har valt olika linjer i den här frågan. Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) har sagt att Sverige kommer att underteckna konventionen, trots att USA varnat landet för att ett sådant tilltag skulle försvåra samarbetet både med Nato och USA.

Finlands utrikesminister Timo Soini (Blå) säger att också Finland stöder tanken på en kärnvapenfri värld men väljer andra medel för att komma framåt... "eftersom vår uppfattning är att de här sakerna inte går att lösa utan kärnvapenmakterna."

Vilka dessa andra medel är framgår inte av intervjun med de två utrikesministrarna. (HBL 6.10.) Att snällt vänta tills kärnvapenmakterna glatt och frivilligt sätter sig vid förhandlingsbordet, kanske?

Finland stretade emot i det längsta när den internationella kampanjen för ett förbund mot landminor pågick.

Inställningen till kampanjen mot kärnvapen är liknande, låt vara att vi nu är med i de starkas gäng och inte lika ensamma som i sluttampen av landmineprocessen

Pekka Haavisto aktualiserade kärnvapenfrågan i riksdagen förra veckan. Han tyckte sig se ett visst hopp i ett uttalande som statsminister Sipilä gjorde i Ykkösaamu 7.10. Sipilä sa att det vore bra med en öppen diskussion om huruvida "vi verkligen är med i bästa möjliga sällskap, i ett sällskap där det går att påverka."

Natodebatten i all ära – det må vara tillåtet att tycka att kärnvapnens fortsatta närvaro är en både bredare och viktigare fråga än vem som hör till vilken försvarsallians.