|

Att reagera eller analysera

NyhetsbildZoom
Pauliina Holmqvist. Foto: Mats Holmqvist
Jag är lyckligt lottad som har fått umgås och arbeta med kloka människor, både män och kvinnor som vill varandra väl och som stöttar sina medmänniskor.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Med min spretiga studie- och arbetshistoria har jag hamnat i väldigt varierande sammanhang, men aldrig behövt uppleva sexuellt trakasseri eller mobbning på arbetsplatsen.

Jo, jag har några gånger blivit trakasserad och mobbad då jag var yngre, men har då direkt förstått att det här är fel, och också direkt haft möjlighet att uttrycka det.

Dessa händelser har varit lindriga och har därmed heller inte lämnat några spår efter sig. Vissa arbetsuppdrag har varit väldigt krävande och jag har känt mig misslyckad och hotad till min mentala hälsa, men inte direkt mobbad eller diskriminerad för min könstillhörighet.

Man kan känna sig dum och otillräcklig men om detta ändå kan ses som en sakfråga och inte en fråga om hur man är anatomiskt konstruerad känns det på något förvridet sätt som en förmildrande omständighet.

För den som läst min kolumn tidigare är det bekant att vi har två hästar. En aristokratisk damhäst, den pensionerade varmblodstravaren Queen, och Poju, en burdus finnhäst som aldrig riktigt kom sig för att springa så snabbt.

Båda är snälla och trevliga hästar, drottningen en verklig pärla att hantera. Poju, sitt välmenande hjärta till trots, är lite besvärlig.

En kväll då jag skulle ta in dem fumlade jag en stund för länge med handtaget till porten, så Poju hann bli otålig, smet iväg bakom frugan hans och bet henne i rumpan.

Queen blev irriterad och började jazza och trampade mig på hälen. Båda gav vi Poju en ordentlig avhyvling, Queen med öronen klistrade mot nacken och en välriktad bakhov, jag verbalt. Och pojkspolingen såg bara ut som att det regnar.

"Nu ska du inte läsa in att jag tycker att vi i vårt jämställdhetsinriktade samhälle borde ta efter djurens beteende. Nej, jag bara avundas dem hur enkelt det är."


Och ändå, trots att Queen blir biten och mobbad nästan dagligen så blir hon ändå alldeles ifrån sig om hon måste tillbringa en endaste minut utan sin livspartner. De enda gångerna de är frånskilda är då de i tur och ordning ska skos i verkstadshallen. Det är långa timmar, och efteråt är vi alla lite hesa och svettiga.

Och så är det tjuren Indiana Jones, före honom Hudson, Duncan, Forte, Desoto med flera. Om ett flertal kor har samlats kring deras vattenautomat och tjuren får för sig att han är törstig så skrider han fram med värdiga steg, och hela Röda Havet öppnar sig.

Alla hans kvinns stiger till sidan, för nu är det klart att familjens överhuvud ska dricka.

Nu ska du inte läsa in att jag tycker att vi i vårt jämställdhetsinriktade samhälle borde ta efter djurens beteende. Nej, jag bara avundas dem hur enkelt det är.

Raka rör och omedelbar verkan. En spark, ett horn i sidan, och så vet vi vems åsikt som gäller. Jämfört med timmar av terapi, intervention och arbetshandledning.

Blir jag mobbad eller trakasserad måste jag klara av att kommunicera kring det. Klara av att stå emot min dåliga självkänsla och rädsla, att formulera mig kring vad det är som jag upplever att är fel och hur jag tycker att ärendet borde lösas.

Jag måste klara av att lyssna på och förstå den andra parten. Jag måste klara av att förlåta. Helst skulle jag bara klistra öronen bakåt och hötta med hoven.

Jag rekommenderar artikeln

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan