ÅA gick från språkstrid till globalisering

Oron för det svenska språkets, den svenska kulturens och det intellektuella livets framtid lade grunden för det nya Åbo Akademi.

I år fyller det finlandssvenska universitetet Åbo Akademi (ÅA) 100 år. När det grundades skedde det i ett klimat som för Finlands svenskspråkiga befolkning i dag kan kännas bekant.

Det nationella uppvaknandet under 1800-talet hade allt mer kommit att handla om en strid mellan landets två huvudspråk, finskan och svenskan.

I takt med att språkstriden eskalerade under seklets andra hälft upplevde de svenskspråkiga sin ställning som allt mer försvagad. Det skapade ett behov av att stärka det egna språkets position och bygga en språkkulturell gemenskap.

Till försvar för den nyfunna finlandssvenska identiteten grundade man överallt i svenskbygden bland annat ett stort antal ungdoms- och hembygdsföreningar. Men även organisationer som axlade ett större nationellt ansvar för den svenska frågan som såg dagens ljus. Till dem hör till exempel Brage, Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner.

Frågan om huruvida det behövs ett helt svenskspråkigt universitet – och hur det i så fall ska se ut – blev under 1900-talets första årtionde ett av tidens stora samtalsämnen bland landets tongivande svenska elit. I centrum för diskussionen fanns ett antal aktiva i Åbo.

Professorn i fysik, Karl F. Lindman undervisar i det Trappska huset någon gång på 1920-talet. Donatorerna såg det som viktigt för stadens näringsliv att de matematiska och naturvetenskapliga ämnena fanns med bland Åbo Akademis ämnesutbud.Foto: Åbo Akademis bibliotek bildsamlingarna./SPT

Drömmen om ett nytt Åbo Akademi har sitt ursprung i den förödande branden i Åbo 1827 som ledde till att den gamla akademin – grundad 1640 av Per Brahe – flyttades till Helsingfors.

Flytten tog hårt på Åboborna och minnet av akademin vårdades ömt under de följande årtiondena. En symbolisk milstolpe för drömmen om att återuppliva Åbo som universitetsstad blev avtäckningen av Per Brahe-statyn 1888, en händelse som för sin del inspirerade till en aktivitet i det akademiska utvecklingsarbetet. Bland annat började man arrangera akademiska föreläsningar.

Ett stort steg framåt togs 1908 då en kommitté tillsattes med uppdrag att dryfta hur Åbo åter kunde göras till en stad med permanent akademisk utbildning och forskning. Utgångsläget då var inte minst den växande industrins och handelns behov av utbildad arbetskraft och innovationer.

En av de stora tvistefrågorna blev om man skulle ha en mindre specialiserad högskola eller ett universitet med bredd. Inspiration fick man från skapandet av universitet i Stockholm och Göteborg.

1914 började man varsamt med att arrangera akademiska sommarkurser. Det var en verksamhet som satte stenen i rullning på allvar. När dessutom signalerna från Alexandersuniversitetet (nuvarande Helsingfors universitet) var positiva var det bara pengarna som saknades.

Det Trappska huset och Per Brahes staty, strax efter statyns avtäckning 1888. Huset blev det nya Åbo Akademis huvudbyggnad och är det ännu i denna dag. Invigningen av statyn inspirerade för sin del Åboborna att arbeta för att göra sin stad till universitetsstad på nytt.Foto: Jacob Johan Reinberg. Åbo Akademis bibliotek bildsamlingarna./S

Åren 1916–1917 lyckades man på en förbluffande kort tid samla ihop ett startkapital på knappt 3,5 miljoner mark – en ansenlig summa pengar på sin tid. Donatorerna var till stor del rika fabrikörer och köpmän i Åbo. Fler donationer flöt dessutom in under de närmast följande åren.

Det universitet som hösten 1918 såg dagens ljus är på många sätt likt det ÅA vi känner i dag. De humanistiska ämnena är fortfarande av central betydelse, såsom grundarna tänkte det. Likaså utgör de tekniska och naturvetenskapliga ämnena, samt samhällsvetenskaperna och handelsämnena en bärande stomme, precis som i de grundande fädernas visioner.

Ett tätare internationellt samarbete och en betoning på kvalitet i forskning och utbildning är Åbo Akademis honnörsord på vägen in i det andra århundradet.

– Det är imponerande att ett antal privatpersoner för hundra år sedan lyckades grunda ett universitet som började växa och som lever vidare, säger Mikko Hupa som är rektor för Åbo Akademi.

– Under sitt första sekel har Åbo Akademi mer än väl förverkligat det syfte och de mål som sattes för det då det grundades.

Debatten om hur Åbo Akademi skulle utformas var livlig då det begav sig. Och slutresultatet var lyckat. Om det vittnar det faktum att den struktur som Åbo Akademi hade i början rätt långt består fortfarande, säger Hupa.



– Vi kombinerar fortsättningsvis idén om ett bildningsuniversitet med ett mer nyttobetonat tänk, vilket även var grundarnas avsikt från början.

Hupa säger att det finns en dynamik vid Åbo Akademi som kommer sig av att man önskat ha ett brett utbud av ämnen samtidigt som man betonat betydelsen av internationellt konkurrenskraftig forskning.

– Det var något speciellt på den tiden att man grundade ett universitet som kombinerar teknisk utbildning med humaniora och statskunskap. Det är en kombination som fortfarande präglar Åbo Akademi och som var lika fruktbar då som den är nu.

Dessa dynamiska kombinationer kommer sig av att det bland grundarna fanns industrimän och handelsmän som såg nyttan av såväl humanistisk bildning som nyttobetonad utbildning och forskning. Och som garant för det svenska språkets plats i landet spelar Åbo Akademi i dag om möjligt en ännu större roll än för hundra år sedan, säger Hupa.

Inför de följande hundra åren ser rektorn att det finns två saker som kräver speciella satsningar.

– Det ena är samarbete, det andra är kvalitet. Vi måste samarbeta brett, speciellt internationellt och då är det viktigt att vi kan visa på en god kvalitet i det vi gör. Det gäller både forskning och utbildning, säger Hupa.

När Gustav Björkstrand ser tillbaka på sin tid i olika roller vid Åbo Akademi är gemenskap och närhet två ord som karaktäriserar hans minnen av sitt lärosäte och långvariga arbetsplats.

Teologen, akademikern och politikern Gustav Björkstrand kom till Åbo Akademi 1961 för att studera teologi.

– Jag började studera vid Helsingfors universitet året innan. Vi var 220 studenter på årskursen. Men efter att vi svenska studenter träffat teologie studenter från Åbo Akademi föddes tanken på att byta till Åbo, säger Björkstrand.

Orsaken var enkel: vid ÅA var storleken på en årskurs mycket mindre, drygt 10 studenter. Så Björkstrand och ett flertal andra flyttade till Åbo.

– Det visade sig också snart att det fanns den uppenbara fördelen med ÅA att studierna var på svenska. I Helsingfors studerade vi på finska även om viss litteratur kunde läsas på svenska och man även kunde tentera på svenska.

De akademiska sommarkurserna i Åbo som arrangerades från 1913 blev ett startskott för grundandet av det nya Åbo Akademi. På bilden en ritkurs år 1919.Foto: Svante Dahlströms fotosamling, Åbo Akademis bibliotek bildsaml

Men det var inte bara studiespråket som var till fördel i Åbo.

– Det att vi var så få gjorde att man kom såväl lärare som medstuderande mycket närmare. Man blev bekant med dem på ett helt annat sätt.

De små gruppstorlekarna gav utrymme för en helt annan typ av diskussionskultur än vad som var möjligt vid en stor fakultet.

Litenhet och den gemenskap och dynamik det skapade var något som starkt präglade Åbo Akademi, inte minst för studenterna.

Björkstrand säger att den nära och aktiva kontakten mellan lärare och student också var det som styrde in honom in på en akademisk bana.

– Jag hade ingen tanke på att studera vidare efter min magisterexamen. Men då jag skulle börja på min pro gradu frågade min handledare vad jag tänkte skriva om. Jag berättade att jag tänker skriva om Maria Åkerblom.

– Han kände inte till Åkerblomrörelsen, men frågade mig om man kan göra en doktorsavhandling på det. Jag funderade på saken och kom fram till att ja, det kan man. Bra, sade han, då kan du skriva din gradu om det.

Björkstrand säger skämtsamt att han på så sätt fick en moralisk förpliktelse att doktorera.

Handledaren hette Hilding Pleijel och var en av de många professorer från Sverige som på Björkstrands tid var verksamma vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi.

– Han var en intressant person. Vid inledning och avslutning av terminen bjöd han in alla oss som studerade kyrkohistoria till en restaurang där vi åt gott och småpratade. Han visade stor uppmärksamhet för oss försökte stöda och hjälpa oss.

Björkstrand säger att det är särpräglande för Åbo Akademi att man där får en bra bas för fortsatta studier.

Trots att Björkstrand gärna talar gott om Åbo Akademi, där han hunnit vara såväl lektor, professor som rektor, vågar han peka på problem.

– Trots att Åbo Akademi är det finlandssvenska universitetet ska vi inte glömma att det ges utbildning på svenska även på annat håll i Svenskfinland.

Björkstrand säger att Åbo Akademi inte kan göra allt, och det är inte heller meningen. Men visst har ÅA utöver att producera ny kunskap på högsta internationella nivå en alldeles speciell betydelse för den finlandssvenska kulturen och det svenska språket i landet.

De regionalpolitiska perspektiven präglar fortfarande diskussionen om utbildningar i Svenskfinland.



Med en erfarenhet som sträcker sig över fem årtionden har Ulla Achrén vid Åbo Akademi ett unikt perspektiv såväl över sitt universitet som över den utbildningspolitiska utvecklingen i Svenskfinland.

Sedan 2010 arbetar hon som förvaltningsdirektör men har tidigare länge arbetat bland annat med olika uppgifter inom Åbo Akademis informations- och marknadsföringsverksamhet.

Den enskilt största förändringen hon varit med om handlar om universitetens frihet i förhållande till staten.

– Finland fick en ny universitetslag 2010. Det hette då att universiteten ska vara autonoma offentligrättsliga institutioner. Men i praktiken är vi hårt styrda av staten.

Åbo Akademi blev ett statligt universitet år 1981. Den nya universitetslagen skulle ge universiteten större rörelse- och valfrihet.

– Men resultattänkandet har gjort att den frihet som man skulle ge oss, och som man tidigare förknippat med universiteten, har försvunnit.

Det som däremot inte förändrats är hur man i Svenskfinland förhåller sig till utbildningars fysiska placering.

– Jag var med då Handelshögskolan i Åbo slogs ihop med Åbo Akademi. Det var ett sätt att knyta den skolan till Åbo.

Denna form av regionalpolitiskt tänkande lever kvar i Svenskfinland, säger Achrén och tar diskussionerna om den svenska lärarutbildningen som ett annat exempel.

– Människor kommer och går men det regionalpolitiska perspektivet består. Det har på ett eller annat sätt alltid funnits med.