Pensionerade vargspåraren Erik Isakson från Sverige och biologen Niclas Fritzén tvivlar starkt på att det var vargar som dödade fem farmrävar i Sorvist.
Spåren är för små och steglängden för kort. De båda experterna hävdar att de lokala rovdjursobservatörerna har dragit för snabba slutsatser om att vargen står bakom farmattacken. Snarare handlar det om en hund.
Jaktchefen Stefan Pellas är av annan åsikt. Han litar mer på de officiella rovdjursobservatörer som Viltcentralen använder sig av än på lekmän som låter sig intervjuas i tidningarna.
Mikael Appel, kommunikationschef på Österbottens polisinrättning, tar Pellas parti. Eftersom polisen inte har fått in några rapporter om vare sig förvildade eller lösa hundar litar även han på rovdjurskontaktpersonernas uppgifter om att det är vargen som varit framme.
Ord står mot ord.
I det här sammanhanget ska nämnas att vi redan under flera år har fört en debatt om varghybrider i våra skogar. Både Eirik Granqvist och Kaj Granlund, författare till boken Vargens Europa, har framfört starka tvivel på att de oskygga djur som stryker omkring på våra gårdsplaner är äkta varg.
De tror mer på att det är någon form av varghybrider vi har besvär med. Rättegången om tjuvjakten i Perho för ett antal år sedan kom därför att fokusera på artbestämningsmetoder.
Räcker det med dna-test eller borde artbestämningen också innefatta så kallad morfologisk eller utseendemässig granskning? Försvaret tog i rättegången fasta på att dna-banken för varg i Finland är kontaminerad med hundgener och att ett dna-test därför också borde kombinerad med en bedömning av beteendet jämte en morfologisk bedömning av kroppshållning, skall- och käftstorlek jämte färg på ögon och klor.
Vasa hovrätt fastslog i domen att djurens uppförande eller utseende inte ska ha någon avgörande betydelse i artbestämningen. Enligt hovrätten ska våra skydds- och straffbestämmelser för varg inte gälla enbart för helt renrasiga vargar.
I och med att Högsta domstolen inte beviljade besvärsrätt kom denna slutsats att bli ett rättsprejudikat som försvårar landsbygdsbefolkningens möjligheter att värja sig mot rovdjur. Internationella konventioner ger oss rätten att skjuta bort hybrider ur naturen, men i och med att de finländska skyddsbestämmelserna även i viss mån omfattar varghybrider har vi hamnat i ett svårare läge.
Mot den bakgrunden gör Mikael Appel sig skyldig till en förenkling då han hävdar att det inte spelar någon roll om det är varg eller varghybrid som ha attackerat farmen i Sorvist. Tvärtom är det enormt viktigt att vi en gång för alla får reda på vad det är för typ av rovdjur som stör den österbottniska friden just nu.
Företrädare för myndigheter bör också vara medvetna om att de befinner sig under kritisk lupp. Därför borde myndigheterna ha låtit dna-testat det saliv rovdjuren i Sorvist lämnade på rävkropparna.
Om ett dna-test hade visat att det var varg som utförde attacken samtidigt som tassavtrycken och steglängden bevisligen avviker kraftigt från normal vargstorlek och -längd hade vi haft en indikation om att något inte stämmer.
Lyckas jaktlaget i Nykarleby under den närmaste framtiden fälla en varg i skyddsjakt borde myndigheterna för egen trovärdighets skull också involvera utomstående bedömare i besiktningen och artbestämningen. Det hemlighetsmakeri som myndigheterna hittills har tillämpat kring licensskjutna djur är förödande.
Isaksons och Fritzéns teorier om en hundattack låter inte riktigt troliga med tanke på att delar av rävkropparna blev slitna genom burmaskorna. Det kräver förhållandevis starka käkar.
Att vargen plötsligt efter hundra år har dykt upp i bebyggda kustområden kan bero på förändringar i genmassan. Just därför borde vi genom noggranna undersökningar få grepp om hur stora dessa förändringar är.
Enligt den princip som blev spikad i rättsprejudikatet finns det en tydlig skillnad mellan hund och varg. En korsning mellan varg och hund är en F1-varghybrid.
Efter att denna F1:a har parat sig med en äkta varg får vi en F2:a. Efter att F2:an har parat sig med en varg får vi en F3:a. F3:an, alltså avkomman efter en F2-hybrid och en varg, är igen en äkta varg.
De djur som hotar oss i Österbotten kan med andra ord vara något helt annat än äkta vargar. Myndigheterna är skyldiga att ge oss ett ärligt svar.