|

Bruuns svarta syn på Hufvudstadsbladet

Staffan Bruun Zoom
Foto: Niklas Sandstrom

Staffan Bruun

Staffan Bruun lämnade HBL efter 36 år. Nu blickar han tillbaka och ger en isande bild av de senaste årens utveckling.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Litteratur

  • Mitt liv på HBL. Staffan Bruun. Förlaget 2018. 332 s.

Staffan Bruun (f. 1955) är en av Svenskfinlands, ja Finlands, vassaste pennor och rappaste reportrar, en omutlig journalist i den svenska konsekvensneutrala skolan där läsarens rätt att få veta går före allt annat.

Somliga fnyser åt hans, vad de kallar, kvällstidningsjournalstik, medan de flesta torde vara ense om att god journalistik handlar om att rakt och begripligt berätta hur sakerna förhåller sig – som Bruun gör i sina texter.

Efter 36 år på vad som en gång var hans drömjobb lämnade Staffan Bruun Hufvudstadsbladet 2015 efter flera stormiga år, reformer, "reformer" och täta chefsbyten.

Nu blickar Bruun tillbaka på de 36 åren. Hans dom över utvecklingen de senaste åren och de chefer som fattat besluten är inte nådig.
Annons

Samtidigt ger han många exempel på sin journalistik under den långa karriären, det blir en kavalkad av "världen i blixtbelysning" under 36 år med många dramatiska vändningar.

Zoom

Staffan Bruun är en reporter som inte hukar för sanningen. Här tvingades han dock att hålla låg profil då mördaren Ilpo Larha rymt från fängelset och sköt skarpt från en lägenhet i Lahtis. Foto: Ur Staffan Bruuns arkiv


HBL har varit en arbetsplats där det "alltid" stormat och där chefsutnämningar ofta varit kontroversiella. Staffan Bruuns historieskrivning är naturligtvis, precis som tidigare böcker i genren av bland annat Lars Rönn och Per-Erik Lönnfors, en partsinlaga, men en uppenbart insiktsfull och ärlig sådan. "Mitt liv på HBL" är ett stycke viktig dokumentation om en central finlandssvensk institution och maktsfären kring den.

Hela tidningsbranschen har skakats om av internet och de nya medierna, och papperstidningens nedgång tycks inte gå att bryta. Också mot den bakgrunden har utvecklingen för HBL varit exceptionell, pappersupplagan har halverats sedan sekelskiftet.

I Bruuns historieskrivning är positionen som sämst i klassen självförvållad. En rad katastrofala beslut där man sprungit än åt det ena, än det andra hållet har eroderat det som en gång var en tidning som uppfyllde sitt uppdrag som ledande nyhetsmedium också i ett sammanhang där man räknar in stora finska medier.

Det fanns rentav – på högsta operativ nivå – en agenda att helt lägga ned papperstidningen.

Zoom

Omslaget till Staffan Bruuns bok "Mitt liv på HBL". Foto: Förlaget


Bruun berättar om ett möte med Kaj-Gustaf Bergh, nytillträdd vd för Konstsamfundet där denne deklarerade papperstidningens död.

"Ser du, den nya generationen som växer upp läser aldrig en papperstidning. Jag har en 14-årig grabb därhemma som bara läser nyheter på nätet. Webben är framtiden, papperstidningen är död", återger Bruun Berghs svada och skriver att denne "år efter år skulle återupprepa detta mantra så snart han kom i närheten av en mikrofon".

Bergh var inte ensam om omdömet, Bruun skriver om hur den färske chefredaktören Jens Berg med emfas slog fast att tidningen över en natt, och det snart! helt skulle flytta över till nätet. Redan 2011 skulle HBL som en av de första utgivarna i världen ta steget att avskaffa papperstidningen, "trots att alla visste att de egna läsarna var äldre än genomsnittet och därför hade sämre beredskap att läsa digitalt".

Bruun skriver om den domedagsstämning detta skapade på redaktionen och hur Konstsamfundets styrelseordförande Christoffer Taxell – denna gång – agerade rappt och denna gång "hade vett att trycka ned bromsen i tid".

""Mitt liv på HBL" är fascinerande och uppfriskande läsning och klart det mest intressanta inlägget i floran av böcker om Hufvudstadsbladet."
Henrik Othman

Jag skriver "denna gång"; i övrigt lägger Bruun stort ansvar – skulden – på Taxell för att chefer som Barbro Teir fick härja fritt med agendan "Nyheterna ska bort!", som han hävdar att Teir ska ha yttrat. Den policyn välsignades också av Konstsamfundets Bergh.

"Mitt liv på HBL" är fascinerande och uppfriskande läsning och klart det mest intressanta inlägget i floran av böcker om Hufvudstadsbladet.

Han träffar också förmodligen rätt i mycket av sin kritik. Samtidigt är det som han skulle frånse branschens allmänna utveckling och att HBL – även om man kanske är sämst i klassen – inte är ensam om att tappa läsare.

Han kunde ha ägnat lite analys åt papperstidningsparadoxen – jo, det är fortfarande den som tar in lejonparten av intäkterna samtidigt som upplagorna sjunker kontinuerligt och annonsintäkterna minskar.

Bruun kan ändå knappast lastas för att inte servera någon lösning. Jakten på de vises sten har pågått i minst tio år och ingen verkar ha en susning om hur man ska säkra framtiden för tidningen vare sig vi talar papper eller webb.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan

Läs ÖT digitalt i fyra månader för 49 €

Normalpris 79,60 €

Hämta erbjudande