|

Leenden och tragik i fyra satser - Lars Sund är tillbaka

NyhetsbildZoom
Den som bott i Jakobstad under den tid som Lars Sund skildrar i sin nya bok frestas till att gissa vem som är personerna bakom bokpersonerna. Foto: Laurent Denimal
"Där musiken började" är en fresk över svunna decennier med stor allmängiltighet.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Litteratur

  • Där musiken började. Roman. Författare: Lars Sund. Omslag: Helena Kajander. Förlaget 2018. 487 sidor.

Han är tillbaka, Lars Sund.
Fyra år efter "Tre systrar och en berättare", första delen av en utlovad triologi med förankring i Jakobstad, kommer den andra delen, "Där musiken började".

"Tre systrar och en berättare" kretsade kring en teaterpjäs som aldrig blev av och betecknades som en roman i tre akter. Alluderingarna kring Tjechov kastar sin skugga också över den fristående fortsättningen, men nu gestaltar författaren romanen som en symfoni där han ger satserna tempobeteckningarna Andantino, Largo non tanto, Moderato amoroso och Grave ma non troppo.

Det musikaliska är på många sätt den röda tråden i "Där musiken började", inte bara genom romanens fokus på
– den fiktiva – kompositören Alf Holm som nått världsberömmelse med operan "Tom of Finland", utan också genom de ständiga referenserna till den musik bokens berättare och hans vänner lyssnar till, spelar och diskuterar.

För den som vuxit upp med musiken på 60-och 70-talet är igenkänningsfaktorn hög.

Och jo, det finns en spellista till boken på Spotify!

Boken tar oss från tidigt sextiotal till sjuttiotal och nuddar vid 80-talet med växlingar till berättarens nutid. Berättelsen tar vid i nutid, en kulen vårdag och Lars Sund tar oss med mitt i handlingen:

"Till sist återstod bara pelaren i Terrazzos hörn. Den reste sig ur rivningsbråten i gropen som en kvarlämnad högstubbe på ett kalhygge."

Redan nu, bara några stycken längre fram, möter vi och Sunds berättare en viktig katalysator i berättelsen, Odin Sikström, vars närvaro i boken tillför en dos magisk realism i Sunds berättande. Verklighetens Sikström har gått bort för länge sedan, men för bokens namnlösa berättare är hans vålnad ständigt synlig på grund av en skärva denne fått i ögat.

I "Tre systrar och en berättare" var det skalden Viktor Sund som var berättarens bollplank, nu är det alltså Sikström som har den rollen.
Det är inte bara persongalleriet i den inledande delen som går igen i "Där musiken tystnade". Liksom i "Tre systrar och en berättare" finns det kopplingar till Sunds Siklaxtrilogi, men inte bara det – den som kan sin Sund ler igenkännande åt namn såväl från debutromanen "Natten är ännu ung" och den orättvist bortglömda Åboskildringen "Vinterhamn".

Sikström var, för den som inte känner till honom, plåtslagare och självlärd kompositör med bestämda åsikter, som om ett lokalt punkband yttrade "Det låter som ett plåtslageri med en sångare som inte verkar må bra."

Det är mycket som händer under de två decennier boken famnar, och skickligt väver Sund in den stora världen i den lilla som småstaden Jakobstad utgör, och låter huvudpersonerna bli en naturlig del av den väven.

Sunds prosa är, som den brukar, sprudlande och metaforerna många. Ändå är "Där musiken började" en stramare berättelse än första delen och ryms på ett hundratal sidor färre än "Tre systrar och en berättare":

De tre systrarna från scen i Tjechovdramat som aldrig blev av i den första delen; i det civila Ulla-Maj, Maggi och Iris, liksom Ulla-Majs son, centralgestalten Alf Holm och Maggis döttrar Neppe, Haije och Bambi går igen i denna andra del. Deras öden flätas samman med skuggorna från tragedin som satte stopp för den tilltänkta teaterpremiären och sträcker sig vidare när Sund sätter punkt inför den avslutande delen av trilogin.
Någon borde för övrigt skriva en avhandling om berättarrösten i Lars Sunds författarskap. Få författare har som han lekt med berättarperspektivet och fört in udda berättare.

Gåtan väntar fortfarande på sin lösning.

Det är inte bara persongalleriet i den inledande delen som går igen i "Där musiken tystnade". Liksom i "Tre systrar och en berättare" finns det kopplingar till Sunds Siklaxtrilogi, men inte bara det – den som kan sin Sund ler igenkännande åt namn såväl från debutromanen "Natten är ännu ung" som den orättvist bortglömda Åboskildringen "Vinterhamn".

Sunds namnlösa berättare är besynnerligt allvetande. Han befinner sig inte utanför skeendet utan tar aktivt del i det som händer, för dialog med de inblandade och finns med där det händer. Hur det kommer sig att han är så insatt också där han inte kan ha befunnit sig är ju lite gåtfullt – han har ju inte, som bomfällaren i "Tre systrar och en berättare", en klurig kråka som informant.
Den avslutande fjärde satsen heter alltså Grave ma non troppo. Det betyder "tungt men inte för mycket".
Det är en ganska god karakteristik över hela boken.

Någon borde för övrigt skriva en avhandling om berättarrösten i Lars Sunds författarskap. Få författare har som han lekt med berättarperspektivet och fört in udda berättare.

Berättaren har ett bollplank till förutom Odin Sikström, en skrivlärare som assisterar honom i hantverket då de två möts i bokens nutid.

"Där musiken började" är en väv där den röda tråden är mindre viktig än myllret. Ändå drunknar inte huvudpersonen, kompositören och musikern Alf Holm i det där flödet, utan berättaren återkommer gång på gång till honom och tecknar porträttet av den mobbade pojkens väg från Lagmans skolgård, över en parentes i Amerika, tillbaka till Jakobstad och vidare till berömmelse. En väg som varken är spikrak eller utan tragiska hållplatser.

Zoom

I Lars Sunds senaste bok förblir berättaren anonym. Foto: Laurent Denimal


Berättaren själv förblir anonym, men antar vartefter allt klarare konturer, med sina egna demoner, konflikter och trauman.

Även om "Där musiken började" för oss också till Vasa, Helsingfors och New York finns Jakobstad ständigt närvarande och är i Sunds gestaltning ett levande väsen och klart en av bokens huvudpersoner.

Den som är insatt i Jakobstadsförhållanden, speciellt den som levt under den period famnar, frestas till närläsning med jakt på referenser och verkliga personer bakom romangestalterna.

De finns naturligtvis, men det vore att förminska "Där musiken började" att läsa den enbart som en skildring av den österbottniska småstaden på västkusten.

"Där musiken började" är en fresk över svunna decennier med stor allmängiltighet.

Det vilar ett stort allvar över den frodiga berättelsen i "Där musiken började".

Den avslutande fjärde satsen heter alltså Grave ma non troppo. Det betyder "tungt men inte för mycket".
Det är en ganska god karakteristik över hela boken. Det finns en tragisk underton men leendena är många.

Kommentarer

Våra huvudnyheter

Mest läst senaste veckan