|

Skrik och tystnad på två språk

Jolin Slottes och Pauliina Pesonens bok "Alla dessa döda ögon - Kaikki nämä kuolleet silmät". Zoom
Foto: Jessica Poikkijoki

Jolin Slottes och Pauliina Pesonens bok "Alla dessa döda ögon - Kaikki nämä kuolleet silmät".

En författare och en bildkonstnär som båda växt upp i Karleby har gett ut en bok tillsammans. Den har sina styrkor och sina svagheter.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

BOK

  • Alla dessa döda ögon. Genre: Poesikonstbok. Text: Jolin Slotte. Bild: Pauliina Pesonen. Marginal förlag 2018.
 
"det här är inte ord", "nämä eivät ole sanoja". Så står det på det första illustrerade uppslaget i Jolin Slottes och Pauliina Pesonens tvåspråkiga poesikonstbok "Alla dessa döda ögon - Kaikki nämä kuolleet silmät".

Under orden som inte är ord syns två händer som är sand, eller sand som är två händer avbildade i rörelse. Bilderna i svart mot vitt. Texterna i vitt mot svart.

Uppslagets två sidor speglar sig i varandra. Närmare bestämt är bilderna varandras spegelbilder med fingrar vända åt varsitt håll, ifrån varandra. Medan texterna är de samma, men skrivna på varsitt språk. Den till vänster på svenska, den till höger på finska.

Omslaget till Jolin Slottes och Pauliina Pesonens
Foto: Marginal

Omslaget till Jolin Slottes och Pauliina Pesonens "Alla dessa döda ögon - Kaikki nämä kuolleet silmät".

"Uppslag efter uppslag med bilder som är speglingar av varandra och texter som är översättningar av varandra."

 
Det är så boken är uppbyggd. Uppslag efter uppslag med bilder som är speglingar av varandra och texter som är översättningar av varandra. Ett intressant sätt att göra Jolin Slottes poesi tillgänglig för två språkgrupper på.

Skoningslös kallas texten av föreningen och förlaget som har gett ut boken och som Jolin Slotte är viceordförande för, Marginal förlag. Visst är den hård. Den ger sig inte. Den upprepar sig själv. Tvingar sig själv att växa.

Från "det här är inte ord" till "det här är bara ord" till "det här är mina ord" och sedan: "hör du hur jag skriker // nu skriker jag / hör du mitt // skriker /// NYT RIITTÄÄ".

Jolin Slotte är född 1977 och uppvuxen i Karleby. Hon är doktorand i litteraturvetenskap och debuterade som författare 2011.
Foto: Tora Slotte

Jolin Slotte är född 1977 och uppvuxen i Karleby. Hon är doktorand i litteraturvetenskap och debuterade som författare 2011.


Effekten av gränssättningen förstärks när dikten slår över i det andra inhemska språket för ett enda uttryck, som om det under vardagsspråket fanns ett undertryckt känslospråk. Den förstärks också av att ordet mellan "hör du mitt" och "skriker" har lämnats bort. Läsaren får lägga till det själv. Skriket.

Övergången till versaler hade förmodligen gjort ett starkare intryck om det här hade varit det enda stället, eller ett av få ställen, i boken där texten är skriven med versaler. Det är det inte.

Samma på finska på höger sida. Ett svenskt "NU RÄCKER DET", sedan vänder du blad till ett textlöst uppslag. Men trots att diktjaget precis har fått nog spricker berättelsen inte visuellt. I stället lägger den sig till rätta.

Här finns urskiljbara träd i urskiljbara trädskydd. Snarare symboler för förmågan att växa sig hög i fångenskap än symboler för frigörelse.

Här kunde samspelet mellan Jolin Slottes text och Pauliina Pesonens bild gärna ha stärkts. Inte för att de måste upprepa varandra, inte alls, men de borde heller inte tappa kraften ur varandra. Ur det som vi kan kalla för berättelsen.

Pauliina Pesonen är född 1977 och uppväxt i Karleby. Hon är magister i bildkonst.
Foto: Niko Savander

Pauliina Pesonen är född 1977 och uppväxt i Karleby. Hon är magister i bildkonst.


Starkast intryck gör Pauliina Pesonens bilder när de föreställer grenar, nej, spryckor, nej trappor. När de lämnar utrymme för tolkning. När en flickas ansikte är dolt bakom svärta och hennes bakhuvud syns i en spegel talar bilden och texten med varandra, med läsaren: "jag vill inte vara som du / jag vill inte bli som du / jag vill inte ha varit du".

När bilden ser ut att imitera ett verk av Barbara Krüger, utan inslag av rött, fungerar det mindre bra. Inte för att idén är dålig, utan för att den är gjord.

Rent konceptuellt är det här en mycket intressant bok. Men att "Alla dessa döda ögon - Kaikki nämä kuolleet silmät" korades till Den snyggaste boken i Svenskfinland på årets upplaga av Helsingfors bokmässa får en att undra vilka böcker den tävlade mot.

Svarta bokstäver ligger som på en bädd av moln ovanför bildens svärta. Varför? Armar spretar som i ett kalejdoskop. Varför? Och samtidigt. Grenarna som ser ut som spryckor. Trappstegen. Det svartvitt hårda som finns i både bild och text. Skriket.

Mest läst senaste veckan