– Nästan alla som var med ångrar sig i dag, säger han.
Nima, som är född 1958, säger att han var väldigt aktiv under revolutionen. Han tillhörde då den kommunistiska rörelsen i landet.
– Det fanns många olika grupper – socialister, kommunister, religiösa. Vi hade olika syn på saker och ting, men alla ville ha bort shahen, säger han.
I stället fick man Ruhollah Khomeini som återvände till Iran några dagar efter att shahen gått i landsflykt. Efter bara några månader stod det klart att man hamnat ur askan i elden.
– De förbjöd all vänster efter ett halvår. Men vi fruktade inte Khomeini från början. Han sade att han ville ha ett fritt samhälle och då trodde vi honom. Vi hade alla växt upp i ett religiöst samhälle och ingen kunde föreställa sig att en präst kunde ljuga! Sedan erkände han att han ljugit, men att det varit för det bästa, och för att rädda religionen, säger Nima Sarvestani.
De iranska kvinnorna började också märka av det nya styret efter några månader. Med tiden blev det lag på att de måste bära slöja.
Förtrycket eskalerade snabbt, månad efter månad, och för Nima Sarvestani och hans familj blev snart läget prekärt.
– De avrättade folk på gatorna. Min pappa och mina två bröder arresterades. En av mina bröder avrättades, och jag själv tvingades gå under jorden. Sedan flydde vi till Dubai, och därefter till Sverige.
I Sverige, dit han anlände 1984, har det gått bra. Han är numera erkänd dokumentärfilmare och har ett produktionsbolag med sin hustru, Maryam Ebrahimi, också hon dokumentärfilmare.
– Vi är sex miljoner exiliranier spridda över världen i dag.
Han hävdar att merparten av dem som var aktiva under revolutionen nu ångrar sitt agerande.
– De som tycker att det nuvarande styret är bra är i minoritet. Nu har prästerskapet inte något stort stöd någonstans. Folk i Iran har fått nog av religiöst styre. Nu fruktar mullorna framtiden. Det går att höra på dem, säger han.
