Regissören och författaren Martina Montelius har ibland kallats ”drottningen av skrattet-i-halsen”, och med sin senaste roman ”Avlivningskliniken Tusenskönan” befäster hon definitivt den positionen.
I den i sig realistiska värld som här målas upp möter vi tre personer som av olika skäl vill avsluta sina liv på den här lyxkliniken.
Premiumkunden June, vacker och framgångsrik men trött på alla påfrestande nollor som omger henne. Den unga Alida, som egentligen aldrig velat leva och nu bestämt sig för att Tusenskönan tack vare att där inte krävs några svar på frågan varför är ”betydligt mer punkrock än någon annan självmordsklinik”. Och så Uffe, som kanske inte ens vill dö – men i hans fall har det ena liksom bara lett till det andra.
Montelius förhålllningssätt är ironiskt, och trots temat blir texten i slutändan faktiskt mer livsbejakande och lekfullt humoristisk än cynisk.
Genom att låta sina personer tala rå och politiskt inkorrekt klartext river hon upp sprickor i välfärdssamhällets fasader, och tvingar läsaren att inte bara le och kanske skaka på huvudet utan också tänka till och ta ställning.
Junes nedlåtande syn på mänskligheten är synnerligen extrem, men ligger inte alls i otakt med principer som vissa politiska grupperingar idag för fram. ”Att alla människor har olika värde, det är kanske den mest grundläggande sanning som kan nedtecknas i berättelsen om vår arts existens.”
För berättelsen blir hon i varje fall den mest problematiska gestalten i flocken, eftersom de monologer där hon utgjuter sitt förakt mot stora delar av Sveriges befolkning och alla tänkbara etiska ideal i längden blir en aning klichétyngda.
Fast man kan ändå inte förneka att det också kan vara underhållande då hon verkligen kommer upp i varv. Och inför de sista dagarna, vilka inte blir riktigt som hon tänkt sig, börjar hon visa upp lite mänsklig osäkerhet. Till råga på allt visar sig tillvaron efter att kroppen slutat andas vara betydligt tristare än många ju vill tro.
”Ja, döden är en medelålders kvinna med tvärrandig tröja och bruna skor, lakoniskt tuggande på en ordinär ostsmörgås. (---) De levandes brösttoner inför fenomenet framstår som fullständigt malplacerade i sammanhanget.”
Montelius styrka som författare är att hon alltid ger sig i kast med kontroversiella ämnen, och att hon hanterar dem kompromisslöst, utan att snegla åt sidorna.
Då har hon alltid en stabil bas att utgå från, och det är upp till hennes berättande att sköta resten.
Och för den som uppskattar hårddraget absurda historier är också romanen om Tusenskönan ett säkert kort.
Samtidigt som den här dödskliniken ändå framstår som en betydligt mer idyllisk plats än det grymma inälvsmagasinet i en annan jämförbar och skakande svensk roman, Ninni Holmqvists ”Enhet” från 2006.