Men hans marknadsliberala medicin har inte bitit på den envisa recessionen.
2018 blev krisen akut när peson tappade närmare hälften av sitt värde gentemot dollarn. Den redan tvåsiffriga inflationen sköt i höjden och når nu över 50 procent. På kort tid har andelen fattiga i befolkningen vuxit till en tredjedel.
Macri valde att vända sig till Internationella valutafonden (IMF) och lyckades i fjol säkra ett lån på 57 miljarder dollar i utbyte mot ytterligare åtstramningar. Det har fått än fler argentinare att vända honom ryggen, då många ger IMF skulden för att ha förvärrat den djupa krisen vid millennieskiftet.
Kirchner kan återvända
Nu står i stället den vänsterorienterade kraft som styrde Argentina 2003–2015, under makarna Néstor och Cristina Kirchner, redo att ta tillbaka makten.
Peronisten Alberto Fernández, med Cristina Kirchner som sin vicepresidentkandidat, vann en överraskande storseger över Macri i primärvalet i förra veckan. Valet fungerar i praktiken som en nationell opinionsundersökning inför presidentvalet i oktober.
Resultatet fick marknaden att reagera med panik – peson störtdök och ledande aktieindex rasade med 30 procent. Investerarna befarar en ny era av protektionism och statliga ingripanden.
Fernández stab har försökt ge lugnande besked: det blir inga nya valutakontroller och skuldåterbetalningar kommer inte att ställas in. Däremot lovar presidentkandidaten att omförhandla villkoren för IMF-lånet, utan att gå in på detaljer om hur.
Konstgjord andning
Han betonar vikten av att stimulera fram tillväxt för att öka Argentinas möjligheter att betala tillbaka sina skulder. Fernández har också gått hårt åt Macris avveckling av statliga energi- och transportsubventioner som grävt djupa hål i mångas plånböcker.
Det är möjligt att en mer expansiv ekonomisk politik kan hålla Argentina flytande ett tag till – men med stora lån, hög inflation och budgetunderskott är manöverutrymmet minimalt, konstaterar den svensk-argentinske ekonomen Damian Migueles Chazarreta.
– Så länge de djupa strukturella problemen finns kvar är det bara en tidsfråga innan nästa krasch kommer, säger han till TT.
Argentinas moderna historia är präglad av återkommande kriser. En grundläggande sårbarhet är att industri- och tjänstesektorerna inte är konkurrenskraftiga och har gjort sig beroende av subventioner och importtullar.
I stället är det jordbrukssektorn som bär upp ekonomin och står för merparten av landets nettoexportinkomster. Jordbruket har dock ett relativt litet behov av arbetskraft, och den haltande industri- och tjänstesektorn kan endast sysselsätta en begränsad mängd arbetare.
Vem vågar?
Lösningen har då ofta blivit att låta staten anställa överskottsarbetskraften, påpekar Damian Migueles Chazarreta.
– Men Argentina är inte tillräckligt rikt för att finansiera en så pass stor statsapparat, vilket innebär ständiga budgetunderskott, dyra lån och återkommande kriser.
Han anser att den enda långsiktiga lösningen är att ersätta de skyddade sektorerna med en verkligt bärkraftig industri. Antingen genom att släppa lös marknadskrafterna, eller med hjälp av mer genomtänkta och konsekventa statliga satsningar.
– Men då måste man vara beredd på att det till en början blir många förlorade arbetstillfällen. Och frågan är vilken politiker som vågar föreslå något sådant.