Ida Kronholm kan inte äta annat än flytande föda. Alla hennes tänder är skadade, hon äter stark värkmedicin och har svårt att sova. Det djupa såret i hakan värker. Hennes tänder är provisoriskt lagade i väntan på tandläkarens bedömning vilka som går att rädda och vilka som måste dras ut. Hon sover dåligt och är fortfarande, två dygn efter det som hände, både chockad och skakad. Klockan var strax efter fyra i måndags då Ida Kronholm cyklade hem från jobbet som barnskötare på Vestersundsby daghem. När hon närmade sig gångbron över Lappfjärdsdiket bakom Jakobstads tenniscenter, noterade hon tre lågstadiepojkar som kom cyklande i motsatt riktning. – Jag koncentrerade mig på att vi alla fyra skulle kunna mötas på den smala bron och la inte märke till dem mer än att de var i åtta-, nio- eller tioårsåldern. Precis när hon var i jämnhöjd med pojkarna knuffade en av dem oväntat till henne. Knuffen var så kraftig att framhjulet på hennes cykel svängde sig på tvären och hon störtade handlöst i marken. – Jag vet inte om jag slog hakan i marken, i cykelstången eller i broräcket. När hon låg på marken hörde hon hur pojkarna cyklade vidare samtidigt som de skrattade högt över sitt tilltag. – Det känns inte bra att de bara fortsatte utan att se hur det gick med mig. Där låg jag på marken och spottade ut tandbitar som jag samlade ihop till en hög eftersom jag inbillade mig att de skulle gå att limma fast igen. Hon klev upp i tron att hon endast fått några skrapsår på lillfingret och en rejäl smäll mot benet, men märkte att blodet forsade från hakan. Samtidigt kom en kvinna fram till henne. Hon såg omedelbart att såret på hakan var så djupt att käkbenet syntes. På akuten konstaterade läkaren att hon, förutom såret i hakan, också fått sprickor i käkbenet och omfattande skador på tänderna. – Jag var så chockad att jag skakade och kunde inte berätta för läkaren vad som hänt. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg vem jag talat med; om jag ringde min bror eller om det var till min pojkvän. Fortfarande skakad, mörbultad och sydd med sex stygn försöker Ida Kronholm komma tillrätta med tanken att barn, som bara är några år äldre än de som hon tar hand om varje dag, har gjort henne så illa. – Jag är besviken på samhället och på hur föräldrarna uppfostrar sina barn. Jag förstår inte att de inte lär dem empati och respekt för andra människor. När jag gick i lågstadiet såg vi upp till äldre, respekterade och lydde dem. Hon skulle gärna se att föräldrarna pratar med sina barn om vilka konsekvenser en till synes oskyldig knuff eller liknande kan få. Som om det inte skulle räcka med att Ida Kronholm tvingas genomgå en segdragen tandbehandling, kommer såret på hakan sannolikt att läkas fult. Åtminstone befarar hon det. – Jag har en bindvävssjukdom som innebär bland annat led- och muskelvärk men också dålig läkförmåga. Redan en liten skada ger ett stort och fult ärr. Ida Kronholm har polisanmält händelsen och hoppas för pojkarnas skull att de får chans att lära sig att man måste ta konsekvensen av det man gör. – Jag kan inte låta bli att tänka på vad de gör när de är 15 år om de gör så här när de är i lågstadiet. Därför hoppas jag att skolan och föräldrarna tar tag i det här.

Respekt för äldre saknas

Polisen ser tydligt att yngre generationens respekt för föräldrar, lärare, medmänniskor och myndigheter har minskat. Kommissarie Jens Emet på polisens ordningsavdelning säger att föräldrarna gärna upplyser sina barn om vilka rättigheter de har, men att de samtidigt glömmer att med rättigheter följer också skyldigheter. - Min uppfattning är att de yngre ser det som ett svaghetstecken att till exempel väja för en äldre människa på trottoaren. Något som var självklart när jag var ung. I dag händer det inte sällan att unga gläfser till och med emot polisen. Det hände så gott som aldrig när Jens Emet inledde sin poliskarriär. När det gäller det aktuella fallet med pojkarna som knuffade omkull en cyklist i närheten av Länsinummi skola, säger kriminalkommissarie Ove Storvall att de förmodligen inte insett konsekvenserna av sitt handlande. - För dem har det antagligen varit en kul grej som man kan skratta åt. KOMMENTAR

När barn begår brott

Tre pojkar i lågstadieåldern knuffar omkull en cyklist så att hon faller huvudstupa i marken med svåra ansiktsskador som följd. Stannar de för att se hur hon mår? Nej, de skrattar åt sitt tilltag och cyklar vidare. Det är ett fruktansvärt scenario som utspelar sig på bron över Lappfjärdsdiket. Det handlar om små barn som gör sig skyldiga till ett brott som i strafflagen heter vållande av personskada. Enligt polisen kunde brottsrubriceringen lika gärna vara misshandel. Gärningen är nämligen av en sådan art att den balanserar mellan de två brottsrubriceringarna. Pojkarna är visserligen unga och straffrättsligt kan de inte ställas till svars eftersom de är under 15 år, men ett barn i lågstadieåldern borde ha förmåga att respektera andra, känna empati och kunna skilja på rätt och fel. Varför har de tre pojkarna inte fått lära sig det? Även om de inte kan straffas för det som de gjort, kommer polisen att utreda skadeståndsansvaret och vid behov kan pojkarna bli föremål för barnskyddsåtgärder. Polisen säger att den har gott hopp om att ringa in de tre. Allra bäst vore det om föräldrarna, efter att ha talat med sina barn, kontaktar polisen. Skolan borde också prata med barnen, ett i taget, inte i grupp. För pojkarna behöver lära sig att det man gör, hur oskyldigt de än må verka, kan få förödande konsekvenser. Denise Lindell