Vinnare i kategorin 17–20 år

  • Vinnare: Lena Grönqvist (Terjärv) – "Körprovet".
  • Juryns motivering: Det är en välskriven gestaltning av det stora i det lilla. En vardaglig och rätt odramatisk situation får det utrymme och den storhet den förtjänar. Texten är genuin. Den återger stämningen kring ett körprov på ett träffande sätt och berättarjagets känsloläge kryper in under skinnet på läsaren. Skribenten har valt varje ord och formulering med omsorg. Det är en ren lycka att få läsa texten och smittas av den formuleringsglädje skribenten har.
 

Körprovet

Mina händer svettas, trots att pappret jag fyller i inte är någonting nytt. Jag känner hjärtat i halsgropen trots att rummet jag väntar i är bekant och trots att jag vet allt som kommer hända. Övervakaren kommer att säga mitt namn. Jag kommer att titta upp och snabbt rafsa åt mig mina saker. Efter det kommer vi att gå till bilen och jag kommer att låsa upp.

Hon kommer att sätta sig i passagerarsätet och knappa in någonting på sin Ipad medan jag nervöst justerar speglarna och sätet trots att jag redan vet att de sitter rätt. Hon kommer lägga ner sin Ipad och dra den vanliga beskrivningen om hur uppkörningen ska se ut, säga till mig att ta det lugnt och köra i min egen takt. Och jag kommer vrida om nyckeln och starta bilen. De följande 45 minuterna måste ändå gå annorlunda. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Tror inte jag klarar att försöka igen.
Annons

Jag hör mitt namn och tittar upp. Samma övervakare som förra gången. Och gången innan. Jag samlar fumlande ihop pappren. Pennan faller i golvet. Det är nytt från förra gången. Jag försöker andas lugnt medan jag sätter mig i bilen och lyssnar på instruktionerna. Det är något nytt i dem i dag, något om hala vägar. Jag startar bilen när jag får tillåtelse. Backar, växlar till ettan och kör ut från parkeringen. Trummar på ratten och nynnar nervöst, men ännu inga problem.

Jag hade aldrig några problem med teorin i bilskolan, men så fort jag satte mig bakom ratten och körde ut på vägen började svårigheterna. Jag var skräckslagen; livrädd för att göra ett misstag i ett system som byggde så starkt på samarbete. Och när jag blir rädd gör jag lätt förhastade saker. Det är vad som kostade mig förra körprovet. Och provet innan.

Jag brukar aldrig ha någon aning om var jag är under körprovet. Dels är mitt lokalsinne inte det bästa, och dels är jag alldeles för nervös. Nu slår det mig ändå vartåt det är jag kör. Den där rysliga rondellen med två filer. Jag hör vagt en instruktion om att fortsätta rakt framåt, och växlar med darrande hand ner. Det är mycket trafik och jag tvingas vänta.

"Använd väntetiden till att planera ditt nästa steg", hade min instruktör sagt någon gång för länge sedan. Jag håller andan och studerar de två filerna, vart de leder. Jag föreställer mig själv långsamt höja kopplingen och trycka ner gasen. Längre hinner jag inte förrän jag märker att det blivit tomt i rondellen. Jag höjer långsamt på kopplingen.

Utan att jag vet hur det gått till är jag plötsligt på andra sidan rondellen. Det gick felfritt. Jag inser att jag håller andan, och släpper snabbt ut luften medan mungiporna nästan höjer sig till ett leende. Det som är kvar av de 45 minuterna tickar för första gången snabbt förbi. Jag kör som under hypnos, och innan jag vet ordet av kan jag skymta skylten till besiktningsstationen. Jag får instruktionen om att svänga in på parkeringen, och till skillnad från både förra provet och provet innan gör jag det med en lätt känsla i bröstet. Den varar dock inte länge.

Utan förvarning svänger en annan bil ut framför mig. Jag ställer mig på bromsen, men i hastigheten glömmer jag bort kopplingen och allt annat som har med vettig körning att göra. Bilen hostar till och stannar. Jag känner tårarna svida bakom ögonlocken. Det tar ett tag innan jag märker att övervakaren pratar med mig.

"Andas lugnt, oförväntade saker händer i trafiken. Starta bilen och kör in på en parkeringsruta."

Jag nickar och vrider om nyckeln. Rycker upp kopplingen alldeles för snabbt. Bilen stannar på nytt. Jag vrider om nyckeln igen. Blundar, försöker andas djupt. Den här gången rör sig bilen med ryckiga rörelser, men stannar i alla fall inte. Jag kör in på parkeringen och stannar.

Jag vill sjunka ihop i en hög, men tvingar mig själv att lyssna till vad övervakaren har att säga. Den första frågan är densamma som under de tidigare körproven. Hur tyckte jag själv att det gick? Hade hon frågat det för några minuter sedan hade jag svarat att det gick bra, men nu vet jag verkligen inte.

Jag svarar vagt: "Bättre än förra gången."

Övervakaren nickar och går över till att berätta vad jag har att bättra på. Sedan kommer en del som är helt ny, som jag inte känner igen från något tidigare körprov. Det tar en stund innan det sjunkit in, och mitt huvud faller mot ratten medan jag släpper ur mig ett lyckligt kvidande.

"I dag får du körkort."

Hedersomnämnanden i kategorin 17–20 år

  • Anonym skribent (Vasa): "Ett brev till socialtjänsten, ett brev till alla vuxna, ett brev till dig". En text med ett viktigt tema som berör oss alla. Skribenten tar modigt upp ett tungt ämne och är en röst för dem som inte har en. En vädjan till vuxenvärlden att ta sitt ansvar för att hjälpa våldsutsatta barn och unga, att se dem och kämpa för dem. Skribenten lyckas väva in fakta och statistik på ett okonstlat sätt, samtidigt som innehållet träffar en i hjärtat.
  • Emilia Sjöroos (Borgå): "2021 – eller hur?". En text med många klockrena formuleringar om vårt utseendefixerade samhälle. Skribenten för ett samtal med sig själv om att aldrig vara nöjd och att samtidigt signalera utåt att man är det. En text som beskriver hur det är att vara i gränslandet mellan tonåring och vuxen, om hur allt runt omkring en verkar vara i rörelse framåt samtidigt som man själv står stilla och inte vet hur man ska komma i kapp.