Vi skulle egentligen ha träffats vid Fjärdens kaffestuga, men det är stängt. Där vid Oravaisfjärden börjar Nilla Kjellsdotters bok "Flickan i Stenparken" i full snöstorm. Men trots att vi flyttar oss till ABC och trots att den här dagen är en betydligt varmare vinterdag än i upptakten i boken går tankarna ändå till miljöerna i Mija Wadö-deckarserien.

– Jag ville skriva om något som utspelade sig i Österbotten också från början men det fanns inga österbottniska deckare och ännu färre deckarserie. Eftersom jag ville bli utgiven i Sverige tänkte jag att jag måste skriva om någon stad i Sverige, säger Nilla Kjellsdotter.

Många var upptagna: Gotland, Ystad, Fjällbacka, Sandhamn, Stockholm och så vidare.

– Så jag tänkte "jag testar Malmö". Jag började skriva om Malmö och om Mija, Ronnie och de andra karaktärerna. Men i något skede rörde de sig på en gata i Malmö och trots att man kan ta google street view så man ser hur det ser ut så funderade jag på känslan där. Hur är pulsen? Rör det sig mycket eller lite folk? Är det mycket gatudamm, vad luktar det? Och då blev det jättekonstigt. Hur skulle jag ta det vidare?

Då kom Stig Svens in i bilden, pensionerad journalist. Det var han som också fick henne att börja skriva.

– I min blogg hade jag outat att jag drömde om att skriva en bok. Jag visste inte att han läste min blogg men han skickade ett mejl efter mitt inlägg där han skrev att han tyckte jag skulle ta itu med mina drömmar om att skriva. Hans erkännande blev stort för mig, nästan som när Norstedts senare tackade ja.

Trots att familj och bekanta stöttade trodde hon kanske inte fullt ut på att hon kunde skriva.

– Men han som jobbat hela livet med texter, kanske han nog ser lite, tänkte jag. Jag började skriva samma dag som han skickat sitt mejl och vid postlådorna några veckor senare frågade han hur det gick.

Då var hon i det skedet att Malmö inte kändes rätt.

– Han ifrågasatte det att jag skrev om Malmö. Jag sa att jag skulle vilja skriva om Österbotten men att det inte finns några deckare som utspelas i Österbotten. Just Oravais skulle vara så fint, med fjärden och allt men jag kände att man inte kunde skriva om det. Det var som en gråzon, speciellt för deckarserier. Då tittade han på mig så där att "om det inte finns, vem ska ändra på det då?".

"Det är klart att du ska skriva om Österbotten", sade han och Nilla flyttade handlingen till Oravais och hennes närmiljö.

– Det är klart att jag tar mig konstnärliga friheter och ändrar vissa saker. Speciellt i sådana fall när någon blir mördad i ett hus så ska inte det huset finnas i verkligheten. Trots det säger en del "Jag vet vilket hus det är". Själv har jag tanken att om jag beskriver ett vitt hus på den här adressen så ska det inte finnas ett vitt hus just här. Så att ingen ska behöva känna att det var i vårt hus vi hade en mördare eller någon blev mördad här.

"Just Oravais skulle vara så fint, med fjärden och allt men jag kände att man inte kunde skriva om det. Det var som en gråzon, speciellt för deckarserier."

Nilla Kjellsdotter

om hur hon tänkte om platsen för hennes berättelse när hon började skriva

Det är ändå inte miljön som gör att böckerna säljer, säger Nilla.

– Det är andra faktorer som inverkar. När Norstedts antog böckerna trodde jag att det var för att handlingen var förlagd i Österbotten. När de sa att det inte var så blev jag nästan besviken. De sa att det är för att ditt sätt att skriva, det är det man fångas av och som läsare dras in i det och bara vill ha mer och mer. Så det tyckte jag var roligt, att det får väga tyngre än miljön.

På förlaget tycker de ändå miljön är ett stort plus, bland annat för att inga andra deckarserier utspelas här, säger hon.

– Själv har jag också lagt till handlingen till Österbotten och inte specifikt till Oravais eller någon annan by. Jag vill ha hela Österbotten till mitt förfogande, säger Nilla och skrattar.

Första boken, "I rättvisans blod", utspelas i huvudsak i Oravais, "Flickan i stenparken" i Oravais, Karvat och Maxmo skärgård och förstås Vasa eftersom polisstation är i Vasa.

– Sedan "Himmelsgården" i Oravais i och med att Mija bor här, Vasa och i Pensala där det där lägret pågår. I "Tills natten är slut", som kommer om ett år är det utspritt.

Hon blev kontaktad för ett år sedan av en som undrade om någon form av organiserad vandring i bokens miljöer skulle intressera. Då var det fullt upp och hon lovade återkomma, vilket inte blev av.

–Personligen tänker jag inte dra igång någonting men vill någon göra det så "fine", säger hon.

Det finns intresse för att göra tv eller film av Nilla Kjellsdotters böcker men än har Norstedts Agency inte skrivit några avtal gällande det.  – Det är inte jag som har hand om tv- och filmrättigheterna och det tycker jag känns skönt, säger Nilla.

Finns det planer på serier eller filmer?

– Det har varit stort intresse. Speciellt från finskt håll. Efter pressreleasen för "Kiviuiston tyttö" i maj och efter att den kom ut i juli) hörde flera finska filmbolag av sig, även från finlandssvenskt håll. Men det är inte jag som har hand om tv- och filmrättigheterna och det tycker jag känns skönt.

Den som vill diskutera det får ta kontakt med Norstedts Agency.

– Där vet de också vad som är ett bra bud. Jag vill inte rusa in i något utan pantar hellre på det tills det är ett bra bud som man vet man är nöjd med sedan. Så intresse finns men vi har inte ingått några avtal.

Nilla har också fått frågan om vem hon vill se i rollen som Mija.

– Det är knepigare, för hon jag ser som Mija är en dansk skådespelare. Utseende- och karaktärsmässigt skulle hon passa väldigt bra. Och kommer det en dag när böckerna ska bli film eller tv tar jag ett steg tillbaka för man kommer inte att få det att passa ihop med den inre bilden som jag själv har. Det enda som jag skulle vilja ha som krav ifall det blir finsk film eller tv är att det textas till svenska – annars har jag ingen glädje av det, säger hon och skrattar.

Nilla tycker det är intressant hur bilden av karaktärerna skiljer sig bland läsarna, till exempel hur någon annan tänker att Mija ser ut.

– Och samma sak med miljöerna. När man har tagit sig konstnärliga friheter och skapat en miljö som inte överensstämmer med verkligheten men folk kopplar ändå ihop det med en plats i vekligheten. Det tycker jag är ganska intressant.

Nilla har avtal med Norstedts för tre delar i serien om Mija Wadö, två som är utgivna och "Tills natten är slut".

– Norstedts efterfrågade avtal för två delar till redan i maj men det är inte skrivet. Förlaget vill att jag skriver fler delar i Mija Wadö-serien men har också gett mig friheten att skriva annat också.

Du kan byta genre?

– Ja, om jag vill men jag har sagt nej, jag ska skriva om Mija. Fler böcker blir det och jag har inga tankar på att byta förlag. På det sättet känner jag mig trygg trots att vi inte har ett fysiskt avtal. Hur många till det blir kan jag inte säga i dagsläget. Jag har börjat skriva på en fjärde i Mija Wadö-serien. Jag har komplett idé till en femte och lösa idéer till en sjätte.

"Jag har börjat skriva på en fjärde i Mija Wadö-serien. Jag har komplett idé till en femte och lösa idéer till en sjätte."

I dagsläget går det bra för Nillas böcker och ljudböcker. Försäljningssiffrorna är över 90 000 när hon räknar med de olika utgivningarna. Ljudböckerna toppar också listorna och i Finland är "Kivipuiston tyttö" i final i Storytel Awards Finland i kategorin "spänning och deckare".

– Den 14 februari fick jag veta att "Kivipuiston tyttö" är vidare till final, en av fem finalister. Så nu är det upp till juryn. Där känner jag som inte finskspråkig att det är boken som har sålt sig själv. Det är jättekul.

Artikeln har publicerats i Kommunbladet. Kommunbladet är en tidning som delas ut till alla hushåll i Vörå kommun och som utges av HSS Media.