Politiken har sannerligen inte tagit semester eller loggat ut inför midsommarhelgen. Det har varit en överraskningarnas vecka i riksdagen. Nyheten om Samlingspartiets rätt väntade portföljbyten överskuggades av den mindre bomb som briserade samma dag, då Carl Haglund meddelade att han med omedelbar verkan önskar lämna riksdagsarbetet. Haglund gjorde förmodligen, som redan slagit fast på denna plats, 21 468 väljare besvikna genom att avgå bara ett drygt år efter att han invalts. Också om ingen vill säga något är besvikelsen förmodligen stor också inom SFP som stött sin ordförande ekonomiskt i kampanjen och får se sig om efter en ny röstmagnet som går över språkgränsen i Nyland. Haglunds avgång är ändå mer problematisk än så. En övergång från ett tungt förtroendeuppdrag till den privata sektorn har alltid etiska dimensioner. Att det kinesiska energibolaget värvar Carl Haglund som Europachef beror knappast bara hans gedigna Hankenutbildning eller den chefserfarenhet han har som minister – det man köper är de sociala nätverk och insikter han skapat och skaffat som politiker. Formellt sett är det lite snyggare då haglund "bara" är riksdagsledamot och inte minister som Jyri Häkämies eller stadsdirektör som Laura Räty eller före detta statsminister som Paavo Lipponen som alla övergick till toppjobb där deras kontakt- och kunskapsbagage väger tungt, men helt oproblematisk är inte heller Haglunds avgång. Riksdagens enhälliga beslut om att befria honom från uppdraget sänker avsevärt på tröskeln för vad som är ett "tungt vägande skäl". Dagen efter Haglunds besked kom ett annat avhopp – inom riksdagen dock – då Maria Tolppanen, invald från Vasa valkrets, meddelade att hon går över från Sannfinländarna till Socialdemokraterna. Tolppanen är den första i den sittande riksdagen att byta parti, men långt ifrån unik i finländsk politisk historia. Bara under de två föregående valperioderna skedde följande avhopp: • Laila Koskela från Sannfinländarna till Centern 2014 • Bjarne Kallis från KD till Samlingspartiet 2014 • Toimi Kankaanniemi fån KD till Sannfinländarna 2013. • Markku Uusipaavalniemi från Centern till Sannfinländarna 2010 • Merikukka Forsius från De gröna till Samlingspartiet 2008. Trafiken har alltså gått åt flera håll. Tolppanen sade på onsdagen till FNB att hennes avhopp är en protest mot regeringspolitiken. Hon anser att regeringen försvagar arbetstagarnas ställning och den sociala tryggheten. Det uttalandet placerar henne någonstans i oppositionspartiet SDP:s huvudfåra. I en tv-intervju fortsatte hon på samma tema och talade om gråtande män och kvinnor som ringt henne och berättat om mediciner de inte kan köpa på grund av alla åtstramningar. Uttalandena får en viss trovärdighet av åsikter hon vädrat redan tidigare. Ändå kan SDP inte ha svalt betet om ett avhopp utan att tugga. Maria Tolppanen har i en intervju sagt att hon skulle jubla om det satt färre invandrare (hon använde det nedsättande "mamu") på torget i Vasa, och så sent som i april stängde bloggportalen Blogaaja.fi hennes blogg på grund av rasistiska skriverier där Tolppanen sades bedriva hets mot folkgrupp. Ordföranden för SDP:s riksdagsgrupp Antti Lindtman säger i Helsingin Sanomat (22.6) att man fört "allvarliga samtal" med Tolppanen och att hon förbundit sig till partiets värderingar också då det kommer till invandring. Det återstår att se. SDP bedriver en svår balansgång där man försöker fria till missnöjda sannfinländare samtidigt man ska stå för sina egna grundläggande värderingar. Sannfinländarnas egna kommentarer var mer än sura, ordförande Timo Soini dristade sig till att säga att "nivån stiger i båda riksdagsgrupperna". Plumpt, Soini! Sannfinländarnas stöd har sjunkit som Jaro i serietabellen. Det kan bli fler som lämnar det sjunkande skeppet.