Mer än 100.000 finländare har undertecknat medborgarinitiativet mot aktiveringsmodellen. Det är dubbelt så många som krävs för att riksdagen ska ta upp ett ärende. Regeringen har naturligtvis varit beredd på protester men ska ha överraskats av det breda motståndet.

Enligt Helsingin Sanomat (4/1) har regeringspartierna fått skrämselhicka och grävt ner sig i sina stridsgropar med olika syn på vad som kan krävas av de arbetslösa. Centerns näringslivsminister Mika Lintilä förnekar i en intervju för finska Yle (4/1) att regeringen på något sätt skulle vara oenig och säger att man godkände modellen för jul och kommer att driva genom den.

Han påminner också om skrivningarna om att man ska följa upp modellen för att se om man kan trygga all den service aktiveringsmodellen förutsätter och huruvida det behövs mera resurser.

I skenet av HS-artikeln publicerad samma dag kan man ändå ifrågasätta den enigheten. Efter presidentvalet följer landskapsfullmäktigeval i höst och sedan är det inte långt till nästa riksdagsval. Detta börjar redan synas i politikernas agerande.

Man kan med fog, som HS gör, undra varför regeringen valde att skicka utrikeshandels- och utvecklingsminister Kai Mykkänen (Saml) att försvara regeringens linje i en tv-debatt i en fråga som inte alls ligger på hans bord, och var De blås arbetsminister Jari Lindström och social- och hälsovårdsminister Pirkko Mattila håller hus.

Speciellt Jari Lindströms trovärdighet ställs här på prov. Som arbetsminister och gammal pappersarbetare har han en hel del att förklara om han utan att protestera står bakom förslaget.

Ledande centerpolitiker har – frånsett Lintilä – hållit låg profil, liksom Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo.

Man tycks se aktiveringsmodellen som en nödvändig men besk medicin man inte riktigt vill stå för inför de val som står vid dörren.

Samtidigt är medborgarinitiativet problematiskt också för oppositionen. Även om riksdagens vänsteropposition och De gröna sympatiserar med innehållet i initiativet och delar undertecknarnas kritik mot aktiveringsmodellen eftersom det här initiativet strider emot grundtanken med medborgarinitiativ. Som HS slår fast (4/1) var tanken då man införde möjligheten till medborgarinitiativ att föra fram nya idéer i den politiska debatten, inte att kullkasta beslut man redan fattat.

HS drar paralleller till medborgarinitiativet om att upphäva lagen om könsneutrala äktenskap som riksdagen behandlade – och förkastade – i våras. Grundlagsutskottet ansåg då att ett medborgarinitiativ som syftar till att ändra på en lag som nyligen fastslagits i riksdagen inte stämmer överens med det syfte man avsett då man stiftat lagen om medborgarinitiativet.
Det vet såväl SDP, Vänsterförbundet som De gröna, vilka alla hade starka invändningar mot processen i våras.

De grönas Olli-Poika Parviainen slog fast att ett bollande av en fråga man precis beslutat om förtar värdet av medborgarinitiativet och i värsta fall skapar en perpetum mobile och fick starkt stöd av bland annat SDP:s Johanna Ojala-Nieminen som betecknade förfarandet som kortsiktigt och ryckigt.

Oppositionen kan inte med bibehållen trovärdighet nu sadla om och stöda ett medborgarinitiativ i samma anda som det de ogiltigförklarade i våras.

Å andra sidan är politik det möjligas konst så en eventuell behandling av medborgarinirtiativet i riksdagen kan bli intressant.

Än mer intressant blir det att se om det finns fog för minister Lintiläs bedyranden om en enig regeringsfront.

Och ingen hindrar oppositionen, om den träder i de nuvarande regeringspartiernas ställe, riva upp lagen på eget bevåg.