Det finländska gymnasiet är i stöpsleven – igen.

Så sent som 2016 gick man in för en helt ny läroplan. I onsdags presenterade utbildningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) regeringens förslag till ny gymnasielag som ska träda i kraft 2019 och tillämpas fullt ut i gymnasierna 2021.

Målen för den nya lagen, som regeringen fattade beslut om under sin halvtidsöversyn i fjol, är att öka gymnasieutbildningens dragningskraft som en allmänbildande utbildningsform som ger behörighet för fortsatta högskolestudier, förbättra utbildningens kvalitet och inlärningsresultaten samt att göra övergången från studierna på andra stadiet till studier på högskolenivå smidigare.

Minister Grahn-Laasonen betecknar i Helsingin Sanomat (25/1) den uppdatering av gymnasiet som den föregående regeringen som onödigt anspråkslös, "en flytt av några kurser hit och dit". Nu är man mera ambitiös, åtminstone på pappret är det mycket som stuvas om då den nya lagen trätt i kraft.

Här är några av punkterna som Undevisningsministeriet själv håller fram:

• I stället för det nuvarande systemet med kurser övergår man till att samla studiepoäng. Detta ska ge mer flexibla studier och göra det lättare att kombinera studier vid olika läroanstalter.

• Ämnesöverskridande studier skapar större helheter.

• Möjlighet till obegränsat antal försök skriva studentprov.

• Möjligheter till specialundervisning och stöd enligt individuella behov.

• En individuell studieplan för alla.

Dessutom lyfter man bland annat fram ett tätare samarbete med högskolorna, starkare internationalitet och ett uttalat nej till mobbning.

Minister Grahn-Laasonen säger i HBL att man vill betona en god allmänbildning och att gymnasiet inte ska vara "en prepkurs för högskolestudier".

Det låter ju mycket bra – närmast för bra för att vara riktigt sant.

Av hävd har gymnasiet uttryckligen varit allmänbildande, länge – lätt karikerat – en treårig andhämtningspaus som ger en ung människa möjligheten att fundera på vad hen ska bli när hen blir stor som lämnar det stora avgörandet till besluten om fortsatta studier efter gymnasiet.

Sedan införandet av ämnesrealen har unga tvingats fundera på kommande studier redan vid valet av inriktning och kurser då man börjar i gymnasiet.

Nu finns långtgående planer på att göra studentbetyget till det avgörande instrumentet då högskolorna ska välja studerande, i stället för de inträdesförhör som nu ofta är utslagsgivande.

Kan regeringen faktiskt tala om de här två reformerna i samma andetag?

Allmänbildning är viktigt. Vi behöver medborgare som förstår det samhälle de lever i, kan relatera till kulturen och historiska samband och inte heller är främmande för naturvetenskapliga resonemang. Där har gymnasiet ett viktigt uppdrag.

Strävan att betona den dimensionen i gymnasieundervisningen värd en eloge, liksom också satsningarna på flexibilitet och stärkt stöd och specialundervisning.

Samtidigt måste man fråga sig om andan i lagförslaget går att omsätta i verklighet i den verklighet där gymnasisterna kämpar för att skräddarsy en ämneskombination som ska öppna dörrarna till deras drömstudieplats.

Gymnasielagen kan inte genomföras utan samarbete med högskolevärlden.

Frågetecknen handlar också om tidtabellen. Gymnasierna har knappt hunnit anpassa sig till de nya läroplanen innan de ställs in för nya utmaningar.

Är regeringens tidtabell realistisk?