Den här gången hade opinionsmätningarna rätt – också om stödet för Sauli Niinistö kom ned en smula från fantasisiffrorna kring 80 procent är hans segermarginal förstummande.

Med 62,7 procent i första omgången slår Sauli Niinistö alla rekord i moderna presidentval – med "moderna" avser vi tiden efter Kekkonen inklusive 1982 med elektorsval och 1988 med sin tvåstegsmodell där avgörandet i andra omgången avgjordes av elektorer man röstade på samtidigt som man valde president.

Låt oss se på de siffrorna och hur rösterna föll i första valomgången:

• 1982 Mauno Koivisto 43,1 procent
• 1988 Mauno Koivisto 48,9 procent
• 1994 Martti Ahtisaari 25,9 procent
• 2000 Tarja Halonen 40,0 procent
• 2006 Tarja Halonen 46,3 procent
• 2012 Sauli Niinistö 36,96 procent

Sauli Niinistös suveräna försprång överlevde nedgången från toppsiffrorna i början av valkampanjen och visar på ett mycket starkt förtroende för en sittande president. Det är i och för sig inte oväntat; en sittande president har aldrig förlorat ett val i Finland.

Sedan Urho Kekkonens tid har presidentens maktbefogenheter beskurits kraftigt och mer eller mindre begränsats till utrikespolitiken, och det är med all sannolikhet det förändrade världsläget som spelat Niinistö i händerna. Under hans första period inföll konflikten i Ukraina med den ryska annekteringen av Krim och den ökade militära spänningen i Östersjöområdet.

Känslan av osäkerhet ökade ytterligare med utgången i den brittiska brexitomröstningen och det amerikanska presidentvalet. Lägg därtill att terrorn visade sitt fula anlete i Norden och att läget på Koreahalvön trappades upp och den sociala beställningen på en president som utstrålar trygghet är klar.

Niinistö har dessutom frotterat sig med världens ledare och träffat såväl Rysslands Vladimir Putin och USA:s Donald Trump som Kinas Xi Jinping.

Samtidigt har också Niinistös försiktighet burit frukt. Där SFP:s Nils Torvalds gick ut med ett finländskt Natomedlemskap som sin kampanjfråga svävade Niinistö ända in i det sista på målet och kom med svar som närmast kan betecknas som orakelmässiga.

Under sin andra presidentperiod behöver Sauli Niinistö inte bekymra sig för risken att inte bli omvald, och det återstår att se vad den rörelsefriheten för med sig.

De grönas Pekka Haavisto var igen tvåa, men en bit i från röstetalet vid valet 2012. Hade inte Paavo Väyrynen dykt upp i samma fiskevatten som Sannfinländarnas Laura Huhtasaari hade hon gott ha kunnat komma in som tvåa i stället för Haavisto.

I Sauli Niinistös skugga gick valet riktigt uselt för de stora partierna. Då Socialdemokraternas Paavo Lipponen fick bara 6,7 procent i valet 2012 betecknades det som ett nesligt nederlag för ett statsbärande parti som SDP.

Då ingen av partiets starka namn ville utsätta sig för risken att utsätta sig för samma nesa borde man ha kunnat förutse utgången med att utse en relativt oprövad kandidat som Tuula Haatainen. 3,3 procent är penibelt för SDP hur man än ser på saken. Väljarflykten till den sittande presidenten borde ge partiledningen en tankeställare om den taktik man valt.

Om utfallet är penibelt för SDP är resultatet ännu mer uppseendeväckande för statsministerpartiet Centern även om Matti Vanhanen fick någon procentenhet mer än Haatainen, 4,1 procent är uselt presterat för landets största parti. Pinsamheten ökar ytterligare av att Vanhanen fick klart färre röster än hedersordöranden och avhopparkandidaten Paavo Väyrynen.

Vanhanen nominerades redan sommaren 2016, långt före alla andra partier utsåg sina kandidater, uppenbart med avsikt att mota Per – eller snarare Paavo – vid grinden. Den taktiken slog slint och Paavo Väyrynen dök upp som kandidat för en valmansförening och utmanade ettrigt den sittande presidenten och tog plats i debatten på ett sätt där den sävlige Vanhanen hade svårt att hävda sig.

Inför valet sade partiordförande Juha Sipilä att han är beredd att dra sina slutsatser om Vanhanen inte klarar sig i presidentvalet. Av valkvällens intervju fick man intrycket att Sipiläs slutsats är att han ska framhäva regeringens framgångar i stället för att ta på sig ansvaret för valutgången.

Även om Väyrynens 6,2 procent är en näpst för Centern är resultatet långt ifrån den andraplats och utmanarposition i den andra omgången han självsäkert basunerade ut ännu på valets slutraka.

Ytterligare smolk i Väyrynens valmugg är att veteranen från tre tidigare presidentval förlorade mot det i jämförelse med honom själv politiska blåbäret, Sannfinländarnas Laura Huhtasaari som trots att hon ligger lite under Sannfinländarnas gallupsiffror kan sägas ha gjort ett gott val.

Också SFP:s Nils Torvalds resultat ligger klart under partiets stöd i övriga val. Också finlandssvenska väljare fann trygghet i president Niinistö vilket ytterligare stärker bilden av det finländska presidentvalet uttryckligen som personval. Fokuset på Torvalds klara Natoinställning kan ha fått ett antal potentiella väljare satsa på någon annan kandidat.

Vänsterförbundets Merja Kyllönen hade svårt att hävda sig i kampen om vänsterliberala röster. Det måste därför betecknas som en prestation att ligga bara snäppet bakom SDP:s Tuula Haatainen.