I söndagens presidentval vägde partipolitiken lätt. Som ÖT slog fast i tisdagens (30/1) ledare ska Niinistös seger ses som folkrörelsens seger över partipolitiken, det var inte samlingspartisten Niinistö som segrade, utan den sittande presidenten, uppställd av en medborgarrörelse som var valets segerherre.

Niinistö samlade röster från moderat vänster till höger.

Valresultatet kan analyseras från ett lite större perspektiv än finländarnas förtroende för den sittande presidenten och presidentvalets karaktär av personval. Det handlar heller inte bara om att de politiska valen i allt högre grad blivit personfixerade.

Ideologierna är ändå inte döda. Det vi ser kan handla om att de ideologiska motsättningarna – i alla fall till synes – förflyttats från den traditionella vänster–högerskalan till något annat.

Man kan lägga en ny axel som korsar den traditionella axeln, en axel som mäter, för att använda den svenska forskaren, sociologen Göran Dahls terminologi, frihetlighet kontra auktoritarism och internationalism kontra nationalism. I en artikel i nyhetsmagasinet Syre (februari 2017) belyser Dahl diskussionen om vad som kommit att kallas gal-tan axeln.

Gal–tan står för Green-Alternative-Libertarian respektive Traditional-Authoritarian-Nationalist.

Idén om den korsande skaran är inte ny och definitionerna har varierat en smula, men den analys som öppnar sig med det här verktyget är intressant och resultatet relevant för den politiska diskussionen.

Det finländska presidentvalet var en katastrof för SDP, och Socialdemokraterna har de senaste åren gått från nederlag till nederlag. Det länge statsbärande partiet har fått spela en statistroll.

De finländska socialdemokraterna är inte ensamma om att ha backat, fenomenet har kunna ses över hela Europa – och inte nog med det samtidigt som den traditionella moderata vänstern har förlorat mark har också det traditionella alternativet, etablerade konservativa partier gått tillbaka i många europeiska länder.

Arbetarrörelsen och dess parlamentariska parhäst socialdemokratin föddes ur ett sant behov att mota armod och bygga ett mänskligt samhälle. Mycket av det vi i dag betraktar som självklarheter har fötts ur den kampen, och den som saknar baklängesperspektiv tar sin levnadsstandard för given. Dagens etablerade arbetare lever flottare än många direktörer för bara ett par generationer sedan.

Socialdemokratin har, något karikerat, gjort sig överflödig.

Automatisering, robotisering, snuttjobb och globalisering har skapat en ny underklass som socialdemokratin inte förmått fånga upp.

Samtidigt har världens oroshärdar satt folkmassor i rörelse på ett sätt som skapat syndabockar i kampen om överlevnad.

Den framväxande nationalismen och sökande efter trygghet paras med en längtan till förflutna med traditionella värderingar.

Allt det här ger en social beställning på krafter som tar fasta på de här strömningarna, samtidigt som andra medborgare hyllar liberala värden.

I presidentvalet gick skiljelinjen snarare längs gal–tanlinjen än vänster-högeraxeln.

Även om riksdagsval är något helt annat än presidentval kan den här utvecklingen, som ju kom klart till synes genom Sannfinländarnas skrällseger i riksdagsvalet 2011, stärkas.

Laura Huhtasaaris relativa framgång visar att Sannfinländarna vädrar morgonluft, och nu meddelar evighetsmaskinen Paavo Väyrynen att hans Medborgarparti med sina nationalistiska värderingar redan står i startgroparna inför riksdagsvalet 2019 med sikte på 20 platser.

Frågan är huruvida Medborgarpartiet breddar och stärker den populistiska fronten i Finland eller om Väyrynens initiativ splittrar skarorna.

Hur som helst har de etablerade partierna ett nytt landskap att orientera i, och det är inte säkert att någon har vare sig karta eller kompass.