Ursprungligen hade regeringen tänkt sig att vi skulle ha fått rösta i ett landskapsval i samband med presidentvalet.
Planerna rann ut i sanden senaste sommar då grundlagsutskottet vände tummen ner för valfrihetslagen. Regeringen tvingades ta vård- och landskapsreformen till helt ny behandling.
Det nya lagpaketet är tänkt att landa i riksdagen i mars med sikte på att Finlands folk ska få rösta i ett nyinrättat landskapsval den 28 oktober. Enligt den planen ska de nya landskapen vara på fötter i januari 2019.
Men vem ska vi egentligen rösta på? Trots att det är bara ett drygt halvt år till valet saknas ännu en uttalad tanke om vilka typer av beslutsfattare som ska sitta i det nya landskapsfullmäktige.
Är det förtroendeposter som nuvarande riksdagsledamöter ska förväntas axla, vid sidan av att många av dem från tidigare också har ledande poster i kommunerna?
Ska posterna vikas som ett tjänsteuppdrag för kommundirektörerna eller ska vi få ett helt nytt skrå av avlönade landskapspolitiker? Frågorna är många, svaren är få.
Då SFP-basen Anna-Maja Henriksson höll presslunch i Jakobstad i tisdags sa hon att det vore ändamålsenligt och ekonomiskt försvarbart att arrangera landskapsvalet först i samband med nästa riksdagsval på våren 2019. Det skulle ge de styrande tid att fundera på hur landskapen ska fogas in i vårt demokratiska system.
Men på det örat vill regeringen inte lyssna. Det är bråttom, bråttom att få reformen i hamn innan mandatperioden löper ut.
Mycket tyder också på att landskapsreformen inte kommer att främja invånarinflytandet över vården och därmed bidra till någon förädling av demokratin. Snarare handlar det om att stärka statens grepp.
De framtida landskapen får ansvar för invånarnas hälsa och välbefinnande, men utan att de får inflytande över den finansiering som styr fördelningen av vårdresurserna. Pengarna och det som ska göras med den regleras av staten.
Eftersom statsnormering innebär att alla ska anpassa sig till en genomsnittsnivå kommer landskap med hög vårdnivå att tvingas acceptera en rejäl nedtrappning i vårdnivån. Men i och med att landskapsreformen också inkluderar ett valfrihetsmoment kommer urbana områden med en god tillgång på privata alternativ att ha det bättre förspänt än glesbygd utan privata alternativ.
Vad en sådan samhällsreform kommer att betyda för tilltron till det demokratiska samhällsskicket kan var och en räkna ut. Den kommer att försvagas.
Valfrihet utan alternativ är inget värt. Talar vi enbart om offentligt producerad vård vore det också ur patientperspektiv bättre om landskapet skulle ha rörelsefrihet att reglera nivån på vården utgående från det egna områdets ekonomiska ramar, givetvis med en viss nationell utjämning.
Valfrihet är bra, men då måste den också gälla landskapens egna möjligheter att avgöra vilken vård de egna invånarna behöver. De nationella beslut som hittills har fattats har redan hunnit skapa stor förvirring i regionerna.
Till exempel har nedtrappningen av Malmskas status redan lett till att både patienter och patientansvar bollas mellan Jakobstad och Vasa på ett sätt som vi inte har sett tidigare. Vägarna nöts av både ambulanser och taxibilar i skytteltrafik.
Därför vore det ärligare om regeringen skulle medge att det är sparbehovet som är bakomliggande drivkraft i landskapsreformen och att upplägget och valen av högstatussjukhusen har gjorts utgående från den partitaktik som förväntas säkra omvalen för regeringspartiernas företrädare.
Det är sant att de nuvarande samkommunerna inte har varit den ultimata förvaltningsmodellen för social- och hälsovården. De har varit kostnadsdrivande, delvis som en följd av att lokala politiker har använt vården som valfläsk.
Men det är knappast rätt grepp att strypa alla möjligheter till ett regionalt självbestämmande. Med ett ansvar för vården ska också följa en makt över resurserna för vården.
En beskattningsrätt för landskapen och en reell, demokratisk möjlighet för landskapspolitikerna att påverka vårdnivån för de egna invånarna skulle betydligt öka väljarnas intresse att rösta i landskapsvalet.
Eftersom inget av det här ingår i regeringens planer får vi hoppas på att riksdagens grundlagsutskott också dömer ut den nya lagberedningen i ärendet.
Det här är en fråga om liv och död för många människor i de regioner som nu håller på att bli marginaliserade.
Jakobstadsregionen är en av dem.