Låter det komplicerat? Jo, det är det. Och det är inte heller så enkelt att Vägförvaltningen skulle förvalta och Destia bygga och underhålla.
Dels är Destia bara ett av företagen som konkurrerar om att sköta underhållet, dels finns en mellanhand i form av de regionala Närings-, trafik- och miljöcentralerna som bland annat svarar just för underhåll av landsvägar och vägprojekt.
Nya stadganden har gett en modell som skiljer åt förvaltning och underhåll med krav på upphandling och konkurrensutsättning. I den bästa av världar ska detta ge bästa möjliga underhåll till lägsta möjliga kostnad.
Vi lever som bekant inte i den bästa av världar. Den pågående diskussionen om dåligt underhållna vägar och om vem som bär skulden visar på att det inte finns någon automatik i att brutna monopol skulle vara allena saliggörande, tvärtom. Splittrat ansvar leder till att ingen vill bära ansvaret.
ÖT beskrev läget senast i tisdagens tidning.
Saken kompliceras ytterligare av att den operatör som fått entreprenaden kan använda sig av underleverantörer.
Det här är ändå bara en delförklaring till det uppkomna läget. Grundbulten är naturligtvis bristen på pengar.
Mängder av vägprojekt konkurrerar om krympande budgetmedel.
Enligt en artikel på finska YLE:s webbplats (24/1) uppgår den så kallade reparationsskulden till ungefär 2,5 miljarder euro och ökar årligen med 100 miljoner.
Det här är ett enormt problem vi skjuter framför oss och som bara ökar hela tiden. Besparingarna i underhåll läggs inte bara som en kostnad på framtiden – eftersatt underhåll leder också till att kostnaderna på sikt ökar ytterligare.
Besparingarna i underhåll läggs inte bara som en kostnad på framtiden – eftersatt underhåll leder också till att kostnaderna på sikt ökar ytterligare.
Yle lät Nylands NTM-central ge en exempelkalkyl: Anta att beläggningen på ett tio kilometer långt lågtrafikerat vägavsnitt passerar sin beräknade livslängd med sprickor hål och upplöst beläggning som följd. På grund av snåla budgetanslag har man inte råd att belägga vägen på nytt utan nöjer sig med att lappa hål och sprickor. Det här leder till att vatten så småningom söker sig till skikten under beläggningen och ger strukturella skador på vägkroppen.
Till sist räcker det inte med att förnya beläggningen utan man måste reparera de underliggande skikten. Notan blir kring 600.000 euro in stället för de 350.000 det hade kostat att förnya beläggningen med detsamma.
Multiplicera den summan med den totala sträckningen av vägar med försummat underhåll så får du en uppfattning om vad som ligger framför oss.
Besparingar i vägunderhåll är inget annat än dumsnålt sparande som slår tillbaka i framtiden.
Det finns en tes som alltid dyker upp då vi diskuterar användningen av allmänna medel, att vi inte kan skuldsätta oss och låta barnen betala utan måste spara.
Det är en sanning med modifikation. Vår sparsamhet i dag kan komma att stå barnen dyrt.
Det finns en dimension till – kostnaderna handlar inte bara om pengar. Dåligt underhållna vägar utgör en trafikfara och kan kosta människoliv.