Femtio år är ingen ålder för en politiker, ändå är det allt fler som lämnar politiken kring 50-årsstrecket eller långt tidigare med flera ministerår på meritlistan och flera perioder i riksdagen.

Carl Haglund gjorde en kometkarriär då han knappt 30 år gammal blev EU-parlamentariker 2009, utsågs till försvarsminister i Katainens regering 2012, samma år som han valdes till ordförande för SFP efter Stefan Wallin. 2015 var han röstmagnet för SFP i Nyland – bara för att lämna riksdagen året därpå, 37 år gammal.

Den snabba sortien väckte en del misshag och en diskussion om en riksdagsledamots ansvar inför sina väljare.

Då nu Haglunds företrädare på ordförandeposten Stefan Wallin meddelar om att han inte ställer upp i riksdagsvalet 2019 är den diskussionen inte relevant, Wallin har då suttit i riksdagen i tre perioder, varit minister i tre regeringar och lotsat sitt parti som ordförande i hela sex år.
Wallin lämnar alltså riksdagen efter ett fullgjort värv. Det är ändå något av ett tecken i tiden att man gör det i femtioårsåldern.

Wallin lämnar alltså riksdagen efter ett fullgjort värv. Det är ändå något av ett tecken i tiden att man gör det i femtioårsåldern.

Vad tror du att det hände sen?

Om sin egen framtid uttrycker sig Wallin luddigt men ser på tillförsikt på sitt sysselsättningsläge: "Jag tänker mig att 20 år i rikspolitiken och minister- eller medarbetarerfarenhet från sju regeringar och sju olika ministerier kan ge något slags marknadsvärde också i den privata eller i den tredje sektorn", säger Wallin i onsdagens ÖT.
Han har också signalerat intresse att bli Europaparlamentariker.

Etablissemanget kring SFP brukar inte ha svårt att hitta "landshövdingsposter" åt politiker som stiger åt sidan.

Det finns så klart ett annat "vad tror du att det hände sen?"

SFP har hittills alltid lyckats i sitt valarbete i Egentliga Finland. De senaste decennierna har riksdagsledamöterna hetat C-O Tallgren, Christoffer Taxell, Jan-Erik Enestam och Stefan Wallin.

I finskdominerade Egentliga Finland väger SFP lätt i riksval, och partiet har vid flera val ingått valförbund i olika konstellationer. Till exempel 2011 med Centern, 2015 med Samlingspartiet, och med all sannolikhet också 2019.

Valförbundet ger självfallet masskraft i det finländska valsystemet då rösterna ska räknas – men ställer också krav på röstkoncentration och affischnamn. SFP:s starkaste namn måste komma bland toppen på valförbundets lista för att ha en chans.

Ett valförbund innebär också en ideologisk markering. Gemenskapen med Samlingspartiet är inte nödvändigtvis självklar för alla potentiella SFP-väljare. Hittills har det ändå gått vägen.

Nu ser Stefan Wallin ut att få en kronprinsessa i 37-åriga Sandra Bergqvist, som betecknas som ett av SFP:s starkaste namn, för närvarande bosatt i Grankulla men med rötter i Nagu där hon också är skriven. Bergqvist kan ändå få en utmanare i 29-åriga Ida Schauman som i torsdagens ÖT sade sig överväga att ställa upp.

Schauman gjorde ett gott val 2015 med drygt 3.300 röster, Bergqvist är ett starkt namn men ny i sammanhanget.

Det är en medlemsomröstning som ska utse SFP:s huvudkandidat. Två starka namn låter bra men är en omöjlighet – de skulle riskera slå ut varandra i valförbundsmatematiken. Därför måste de (två?) övriga kandidater SFP ställer upp ses som stödkandidater som samlar viktiga röster från unga väljare och seniorer.

Stefan Wallin har varit ett varumärke känt utanför de finlandssvenska kretsarna och förmodligen lockat också en del finska liberala väljare. Vem SFP än nominerar är det en utmaning för en förstagångskandidat att göra om den bedriften.

Åboland är viktigt för SFP och bytet av riksdagsledamot innebär alltid ett osäkerhetsmoment.