Det ljusnar från morgon till morgon. Om sex veckor, på palmsöndagen, tar morgonen ett skutt och en timme försvinner spårlöst. Då är nämligen sommartiden tillbaka och vi ska vrida klockan framåt en timme.

Under veckan som gick beslöt EU-parlamentet att föreslå för kommissionen att EU:s direktiv om sommartid blir föremål för en grundlig utredning. Parlamentet vill – med röstsiffrorna 384 för, 153 mot och 12 nerlagda - att det här trixandet med klockan ska upphöra.

I november förra året nalkades cirka 70 000 finländare riksdagen med en önskan om samma sak. Så många namnteckningar hade ett medborgarinitiativ om slopad sommartid samlat. Opinionen bakom initiativet fick en majoritet av riksdagen med sig och medhåll också från regeringshåll, av bland andra trafik- och kommunikationsminister Berner.

Men det hjälpte inte, eftersom en för alla medlemsländer gemensam sommartid är fastslagen i ett EU-direktiv. Finland kan inte soloåka.

Då återstår att försöka få de andra med på kärran och det är vad Finlands representanter på EU-nivå gjort. Så effektivt att det nu talas om ett finländskt initiativ.

Får man tro den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström - som uttalade sig för nyhetsajten Europaportalen den 2 februari - har den här ganska lilla frågan ”blivit jättestor här i parlamentet”.

Wikström är ordförande för det parlamentsutskott dit EU-medborgarna kan höra av sig med synpunkter på EU:s politik. Hon har i den egenskapen fått ta del av ett hundratal missnöjesyttringar gällande sommartiden. En framställning från Nederländerna hade 40 000 underskrifter.

Parlamentet gjorde i höstas en utredning om åsikterna om och effekterna av det årliga klockvridandet och kom bland annat till de två följande slutsatserna:

1. Folk tycker att tidsförskjutningen inverkar negativt på hälsa och välbefinnande och komplicerar tillvaron i onödan, speciellt för gamla människor. Trafiksäkerheten kan försämras den första tiden efter tidsförskjutningen och jordbruket (exempelvis mjölkkorna) får rytmen rubbad.

Opinionen har förändrats. Den studie EU-kommissionen lät göra 2004, som visade att medlemsländerna är nöjda med arrangemanget, är historia.

2. Inbesparingen i energi är marginell. Det var det ekonomiska argumentet – lamporna tända en timme mindre, typ - som vägde tungt när sommartiden infördes.

Den nordiska våren och sommaren bjuder på så mycket ljus att en timmes tidigare start inte är någon vinst i ljus mätt.

Nej, sommartiden är faktiskt inte ett EU-påfund, fast den byråkratstämpel som vidhäftar unionen kan få någon att tro så.

Det som regleras i EU:s sommartidsdirektiv, tillämpat från och med år 2002, är enbart hur unionen ska hantera tidsförskjutningen. Det centrala är att samma datum för tidsomställningen ska gälla i alla medlemsländer, så att inte den stackars inre marknaden blir lidande.

De enda områden som fått ställa sig utanför är EU:s små utomeuropeiska territorier, belägna i fjärran tidszoner.

Att mixtra med tiden är ett krigstida påfund som introducerades under första världskriget då Tyskland, Storbritannien med flera införde sommartid. Under krigsåren skulle det av nödtvång sparas på alla resurser. En extra timme dagsljus beräknades ha betydelse när eneriganvändningen skulle hållas nere och hemmafronten flytande. Praxisen återupptogs sedan under andra världskriget.

I USA lär det finnas en äldre tradition som tar fast på folk framför ekonomi; en 1800-talstänkare ville ha sommartid för att det skulle ge arbetarna mer användbar fritid efter arbetsdagens slut.

Sommartiden gjorde come back i samband med energikrisen i början av 1970-talet. I dagsläget tillämpas sommartid i mellan 60 och 70 länder. Den har klängt sig fast, fast den faktiska betydelsen i dag är minimal.

Om EU:s kvarnar mal snabbt, vilket de för den delen inte brukar göra, kanske det här blir sista året vi trixar med klockan.

På våra nordliga breddgrader kommer få att sörja ifall /när sommartiden går i graven. Den nordiska våren och sommaren bjuder på så mycket ljus att en timmes tidigare start inte är någon vinst i ljus mätt. Det argumentet har aningen större tyngd nere på kontinenten men är inte särskilt övertygande där heller.

Och mjölkkorna, som det finns förhållandevis många av i Svenskösterbotten, kanske gläder sig speciellt mycket.