I det allra första numret av Jakobstads Tidning den 3 december 1898 skrev den ansvariga utgivaren Isak Smeds en ledare om sin tidning och språket.
Andemeningen i ledaren är att en tidning som ges ut på svenska också måste redigeras i svensksinnad anda:
”Ifall dess redaktion skulle inså en annan taktik, skulle den i och med detsamma skrifva sin egen nekrolog. Ty en tidning som redigeras i finsksinnad anda, går icke mera i vårt land. Vi hafva haft flere afskräckande exempel av den sorten.”
Slutsatsen vi kan dra av citatet är ett det var enklare förr då svenskt var svenskt och finskt var finskt. I dag talar vi mer om dels tvåspråkighet, dels om att svenskan hela tiden är på tillbakagång i sammanhang som sammanhang.
Ju mer tvåspråkig befolkningen blir desto mer konkurrens får de finlandssvenska tidningarna av de finska tidningarna. Det här märks speciellt i de större städerna.
I det tal som statsvetaren Göran Djupsund höll på Runebergsdagen förutspådde han att svenskan som förvaltningsspråk inte längre finns efter 20 år. Mycket talar för att han får rätt i sin slutsats.
Orsakerna är uppenbara. Det politiska opinionsklimatet vi har haft de senaste åren har betonat valfrihet och individens ansvar. Ett himmelrike för individen men ett helvete för kollektivet, som Djupsund så fyndigt beskrev det.
Han ser också avregleringen av hälsovårdssektorn och den frivilliga studentsvenskan som orsaker till den officiella svenskans kräftgång.
Å andra sidan finns det också mottrender som lite jämnar ut den bild Göran Djupsund skissar på. Till exempel verkar det sannfinländska regeringsinitiativet med frivillig skolsvenska inte bli någon succé.
Få kommuner har hittills nappat på initiativet. I landskapen Norra och Södra Karelen, Kymmenedalen och Kajanaland har än så länge bara kommunen Tohmajärvi meddelat en beredskap att delta. (Svenska Yle 5.2)
Helsingfors har helt vänt tummen ner för försöket och av 715 elever i Villmanstrand har bara elva anmält intresse för något annat språk än svenska. Efter att kommunernas svarstid har löpt ut den 23 februari vet vi om försöket blir en flopp eller en framgång.
Till mottrenderna hör också offentliga utspel som då och då kommer från finskspråkiga kulturpersonligheter. Finlandiapristagaren Juha Hurme väckte stor uppmärksamhet i november i fjol då han i samband med prisutdelningen uppmanade Finlands töntar att lära sig svenska.
Det här fick kulturministern Sampo Terho att begära en offentlig ursäkt av Hurme, som lät förstå att kulturministern gjorde bort sig och att han borde ha en mössa som inte spänner så mycket.
- Utan de språkliga vyer som Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Runar Schildt har gett mig hade jag aldrig blivit en Finlandiavinnare, sa Hurme i en intervju i Hbl. (16.12.2017)
Den här typen av ambassadörer för svenskan i Finland är mycket viktiga för nationalspråkets framtid. Utspel av den här typen kan bidra till en förändring av språkklimatet och på samma gång till rikspolitiska konstellationer som värnar om svenskan i stället för att tränga undan den.
Vi ska heller inte glömma att svenskan i Finland är stadigt förankrad i en nordisk gemenskap och en nordisk arbetsmarknad. Göran Djupsunds tes om tjänstemannasvenskans reträtt ska sättas i relation till den bantningskur som den offentliga sektorn genomgår. I gengäld tenderar svenskan att bli en allt större merit på den företagsekonomiska sidan.
Jakobstads Tidnings Isak Smeds har rätt i den ledare han skrev för 120 år sedan. En svensk tidning räddar inte sig själv genom att börja redigera den i finsksinnad anda.
En svensk tidning måste i stället ständigt hålla luppen på den språkpolitiska utvecklingen. Det här är om möjligt ännu viktigare under vår tid än under Smeds tid då svenskan och finskan var två skilda världar.
Men det gäller inte bara att analysera motgångarna. Den finlandssvenska befolkningen behöver också hjälp med att se ljusglimtarna.
De finns, helt klart.
I det första numret av Norra Posten (föregångare till Österbottningen) från den 4 januari 1883 ingår också en programförklaring om svenskan, nedtecknad av dåvarande ansvariga utgivaren Max Strömberg i Nykarleby:
Skulle språkfrågan icke kunna undvikas, skall redaktionen bemöda sig att med lugn och sans behandla hithörande företeelser, icke förgätande att bladet vänder sig till en svensk läsekrets, men icke heller strävande att mot hvarandra upphetsa, de skilda språkstammar, hvilka bygga och bo på Österbottens vida slätter.
Det fanns också en hel del klokskap på den tiden, språkhets har aldrig burit framåt. Men visst är det märkligt att vi fortfarande, 135 år senare, är fast i samma diskussion om svenskans existensberättigande.
I den bästa av världar skulle svenskan vara en så självklar del av Finland att vi inte längre skulle behöva föra en offentlig dialog om den. Men så länge den inte är det har finlandssvenska tidningar ett oerhört viktigt uppdrag.