Paret vann visserligen distansen i VM i Val di Fiemme redan 2013, men för en amerikan smäller OS så mycket högre. För Randall var det sista chansen att få en medalj – och så slutade det med att hon fick sitta och berätta om känslorna efter guldet.

– Det är så "cool", säger hon.

Diggins knäckte svenskan Stina Nilsson i spurten och Randall var snudd på utom sig av glädje.

– Djupt inom mig trodde jag att guldet var möjligt. Samtidigt är det lite bitterljuvt. Det här är vad jag drömt om men det var också mitt sista OS-lopp.

Precis som Marit Björgen OS-debuterade Kikkan Randall i Salt Lake City 2002. Pyeongchang var hennes femte och sista vinterspel.

– När jag var liten spelade jag fotboll och hade nummer fem. Jag intalade mig att fem var mitt turnummer och det här var mitt femte OS, säger Randall.

Vad betyder guldet för längdskidåkningen i USA?

– Det här är vad jag jobbat för och strävat efter. OS är det största mästerskapet för amerikaner. Den enda medalj vi tagit tidigare var Bill Kochs silver 1976 (i Innsbruck) och jag ville så gärna att vi skulle få en medalj tagen av damer.

– Det visar dem där hemma att du kan bli en framgångsrik längdskidåkare även i USA. Jag hoppas att vårt guld betyder något.

I och med guldet väntar en inbjudan till president Donald Trump i Vita Huset, men om Randall tänker göra ett besök ville hon inte svara på under presskonferensen.

– Nu vill jag att den här framgången ska få sjunka in och så ska jag fira den med resten av truppen.

Randall har tävlat färdigt i OS-sammanhang, men hon hoppas få vara kvar i den olympiska familjen. Tidigt på torsdagsmorgonen finsk tid får hon besked om hon valts in i IOK:s aktivas råd.

– Det skulle vara stort för mig om jag fick jobba inom den olympiska rörelsen. Med den erfarenhet jag har från fem OS kan jag bidra, säger Randall.