Under 1900-talet seglade USA upp som stormakt, kolonierna frigjorde sig och Sovjetunionen blev en stark motpol till USA. Efter andra världskriget utvecklades länderna i Fjärran Östern så småningom med Japan in spetsen till betydande ekonomiska aktörer.
De senaste decennierna har pendeln svängt fram och tillbaka. Med kommunismens kollaps försvann Sovjetunionen och Ryssland framstod som en svag och försumbar aktör som man hoppades skulle ömsa skinn och återuppstå som en västerländsk demokrati. I den vevan ansåg man på många håll att det kalla krigets slut också innebar att man kunde trappa ned det traditionella försvaret.
Slutet på kalla kriget innebar också att de forna östblocksländerna och de nu fria nationerna i Baltikum skyndade sig att rikta sig västerut och anslöt sig till både Nato och EU.
Vi har alltså tre stora, mer eller mindre monolitiska statsbildningar som alla på ett eller annat sätt vill spela ut eller splittra Europa.
Europeiska unionen växte snabbt och har nu 28 av Europas 44 nationer som medlemmar.
EU är stort men är det starkt?
Vi spolar ännu lite tillbaka. Samtidigt har världsordningen ändrats av att Kina tagit plats som en verklig stormakt, en ekonomisk gigant som med bara en lindrig överdrift kunde köpa upp en betydande del av världens största företag på ett bräde och som med sin konstgjort prissatta valuta snedvrider världshandeln.
Samtidigt är Kina en enorm marknad, så viktig för aktörer i hela västvärlden att ingen statsman med självbevarelsedrift på allvar törs ta upp människorättsfrågor med den kinesiska statsledningen.
Den verkliga makten i Kina har genom ett färskt beslut i folkkongressen cementerats hos president Xi Jinping som om han så vill kan sitta som president på livstid. Det är som om Mao återuppstått eller Kina återinfört kejsarinstitutionen.
Xi Jinping har ensam makten i Kina, och i söndags återvalde Ryssland Vladimir Putin, en man med lika mycket makt som Xi Jinping, som president.
Putins Ryssland har höjt den militära profilen, annekterat Krimhalvön och misstänkt starkt vara inblandat i mordförsöket på en före detta rysk dubbelagent och dennes dotter i Storbritannien.
På andra sidan Atlanten styr en oberäknelig Donald Trump USA som än hotar Nordkorea med eld och vrede, än helt oväntat svarar på inviten från den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un till ett första toppmöte någonsin och nu hotar världen med handelskrig för att skydda den amerikanska stål- och aluminiumindustrin.
Vi har alltså tre stora, mer eller mindre monolitiska statsbildningar som alla på ett eller annat sätt vill spela ut eller splittra Europa.
Europa är en kontinent med 730 000 000 invånare, av dem drygt 500 000 000 EU-medborgare. Europa borde alltså kunna vara en stark aktör med EU som självklar motpart – och förvisso samarbetspartner – till USA, Kina och Ryssland.
Ett starkt EU är de enskilda nationernas intresse. Ensamma nationer är svaga, ett splittrat Europa i sig ett hot och en handfallen aktör mot stora enade motspelare.
Europeiska unionen uppstod för att möjliggöra fri rörlighet för medborgare, varor och pengar, men är fortfarande i grunden också ett fredsprojekt och en garant för gemensamma värden.
En utveckling mot ett mer federalt Europa är inte riskfri, och har betänksamma dimensioner för små nationer, men frågan är om det finns något bättre alternativ bland alla dåliga i kampen för tillvaron i kläm mellan stora nationer styrda av starka eller oberäkneliga ledare.
Utan resoluta åtgärder riskerar Europa att hamna i bakvattnet och helt akterseglas av Ryssland, Kina och USA.