Men bara någon vecka före gårdagens utdelning av Jussi-statyetter, fick Louhimies anseende en kraftig törn då åtta kvinnliga skådespelare meddelade att de framöver vägrar arbeta med Louhimäki. Skådespelarna utgör något av den moderna finska filmens Hall of Fame; Pamela Tola, Jessica Grabowsky, Matleena Kuusniemi, Pihla Viitala, Lotta Lehtikari, Saija Lentonen, Rebecca Viitala och Manuela Bosco.
Louhimäki har nått sina framgångar med mycket tvivelaktiga metoder. Enligt Enligt Yle som var först att berätta om kritiken mot Louhimies använder sig han av exceptionella metoder – skådespelare fick kackerlackslarver under kläderna, tvingades tillbringa natten i skogen utan mat och värme, måste äta upp mat med egna spyor. För att få barnskådespelare att gråta uppges Louhimies berätta för dem att deras föräldrar dött.
Louhimies bestrider anklagelserna om bland annat barnskådespelarna och säger att allt är överenskommet i förväg, muntligt. Han undrar varför kvinnorna fortsatt jobba med honom utan att säga något, om de haft problem.
Svaret på den frågan handlar självfallet om makt, möjligheter till inflytande och en bransch där några få bestämmer om vem som får jobba.
De åtta kvinnliga skådespelarna är inte heller de första eller enda som kritiserat Louhimies och i synnerhet arbetet med jätteproduktionen "Okänd soldat". Suomen Kuvalehti skrev redan i våras om svåra arbetsförhållanden, långa arbetsdagar och obefintliga övertidsersättningar. Den artikeln byggde främst på anonyma talesmän.
Då Bertalucci och Marlon Brando utsatte bara 19-åriga Maria Schneider för grova sexuella trakasserier under filmningen av "Sista tangon i Paris" var det de två förstnämnda som fick en Oscar.
De åttas kritik handlar ändå främst om Louhimäkis tidigare produktioner, men i tisdags skrev Carolina Simberg, biträdande rekvisitör under arbetet med "Okänd soldat" en Facebookuppdatering, återgiven av Helsingin Sanomat (22/3), om usla förhållanden i den produktionen.
Aku Lohimies har alltså nekat till anklagelserna, och hans första ursäkt kändes mycket svävande: "Jag sörjer att för mitt arbete så avgörande skådespelare som jag respekterar har upplevt vårt samarbete som ångestladdat."
"Har UPPLEVT som ångestladdat" – med den formuleringen överför Louhimies ansvaret till de drabbade.
Louhimies är långt ifrån den första regissör att ha agerat som han gjort, anklagelselistan mot filmbranschens ikoniska – manliga – genier är lång, och det handlar inte om lösa påståenden utan belagda händelser. På den listan finner vi namn som Ingmar Bergman, Bernardo Bertolucci, William Friedkin, Werner Herzog, Alfred Hitchcock, Stanley Kubrick, Roman Polanski och Lars von Trier.
Metoderna har varierat. De utsatta har oftast – men inte alltid – varit kvinnor, och målet har varit att pressa det yttersta av skådespelarna för en trovärdig prestation.
Då Bertolucci och Marlon Brando utsatte bara 19-åriga Maria Schneider för grova sexuella trakasserier under filmningen av "Sista tangon i Paris" var det de två förstnämnda som fick en Oscar.
Aki Louhimies själv verkar ha gått i skola hos den finska teaterscenens infant terrible, Jouko Turkka, vars metoder som både regissör och teaterlärare hade mycket gemensamt med Louhimies. Det handlade om att förödmjuka, förminska och skrämma.
Det är mycket bra att man vågar diskutera och ifrågasätta också en ikonisk och framgångsrik regissör. Det oberörbara geniets tid är över, långt tack vare #metoo-rörelsen.
Men diskussionen får inte stanna vid personkritik, utan bör handla om den tystnadens kultur som omgett genierna och varför ingen ingripit. Att drabbade valt att tiga är begripligt, men det är svårt att tänka sig att den härskarkultur det handlar om varit osynlig. Det gör alla som vetat men hållit tyst medskyldiga.
Det gäller också för Svenska Akademien, Nobelstiftelsen och Jean-Claude Arnault, känd som "kulturprofilen" som fick löpa gatlopp i höstas.
I ett samtal med Märta Tikkanen i Helsingin Sanomat för några veckor sedan berättade akademiledamoten och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström om en incident där Arnalut på en Akademitillställning nypt kronprinsessan Victoria i baken. Arnault avlägsnades omedelbart från festen, men det hela tystades ned.
Incidenten inträffade 2014 och var inte den enda de berörda kände till. Alla teg tills "kulturprofilen" uppmärksammades i media i fjol.
Tystnaden var kompakt och handlade inte bara om "broderlig" omsorg, Ebba Witt-Brattström var inte den enda kvinna som teg.
Maktkritik och #metoo måste handla om strukturer, inte bara gärningsmän.