– Jag tror inte att vi någonsin kommer att få reda på sanningen. Ryssarna vill inte medverka i en utredning, troligen finns det något "smuts" någonstans.
Sannolikt är hans resonemang rimligt. På 1970-talet fick Barsky flera års träning av KGB innan han skickades till USA som spion. Före resan över Atlanten var han passionerad kommunist, en östtysk doktorand i kemi som hette Albrecht Dittrich.
När vi diskuterar dådet i Salisbury kommer han snabbt in på de två världar som är verklighet för människor i underrättelsesfären – den hemliga och den öppna. I den hemliga finns sällan "riktiga" bevis, order ges ofta muntligen och det är inte ovanligt att de förnekas i efterhand.
– Anta att det finns bevis. Om Theresa May går ut med dem kan de skada någon som lever i den hemliga världen. Bevis kräver att människor namnges eller att detaljer offentliggörs, resonerar han och lägger till att han själv är skeptisk till uppgifterna om att Ryssland ligger bakom förgiftningen.
Men eftersom det är en ex-spion och därmed en kollega som drabbats har han funderat över sin egen säkerhet. Barsky säger att ett visst "knasigt beteende" sitter i ryggmärgen sedan tiden som agent: Han blir orolig om en besökare knackar på i stället för att använda dörrklockan. Och om han under en joggingtur hemma i Georgia i USA får syn på en ensam bil börjar han omedelbart att springa i zick-zack-mönster.
– Man måste vara på sin vakt, man är befläckad när man rört sig i den här världen, säger han.
Barskys svindlande och emellanåt dråpliga livshistoria finns att läsa i den nyutgivna boken "Under täckmantel – Mitt hemliga liv som KGB-spion i USA". Där berättas bland annat om besvikelsen över spionlivets brist på glamour, det svåra dubbellivet samt hur tufft det var att förstöra det falska passet efter inresan till USA 1978.
Det visade sig vara omöjligt att bränna, efter intensiv rökutveckling tvingades han klippa passet i småbitar och spola ner det på en hotelltoalett.
Under en sällsynt hemresa till Östtyskland gifte han sig med sin käresta där. Men han gifte sig också i USA och fick barn med båda kvinnorna. Parallellt sökte han komma in i det amerikanska samhället, han jobbade som cykelbud och studerade dataprogrammering. Så småningom fick han ett jobb på ett försäkringsbolag och kunde förse Moskva med datakod därifrån. Han höll också ögonen på sovjetiska medborgare i landet samt skrev om hur Sovjets invasion av Afghanistan uppfattades.
Barskys krypterade order kom via kortvågssändning klockan 21.15 på torsdagar och han kommunicerade också via tecken i samhället och så kallade "dead drops", till synes slumpmässigt valda platser där han lämnade material.
– Jag har informella kontakter med FBI och de säger att jag skulle bli förvånad om jag visste hur många av dessa gamla metoder som fortfarande är i bruk. De är beprövade och inte så lätta att avslöja, säger han.
Barskys dubbelliv fick ett abrupt slut 1988, då en röd färgfläck på en tågstation signalerade att han var avslöjad, i livsfara och måste återvända hem. Efter dagar i vånda fattade han sitt beslut, bland annat på grund av kärlek till sin lilla dotter i USA. Han ljög för sina överordnade, sade att han fått aids och måste stanna för behandling – men sade aldrig att han skulle hoppa av.
Det fungerade. På den tiden fanns en utbredd rädsla för hiv-viruset i Moskva. Barsky betraktades som död och hans besparingar betalades ut till hustrun i Östtyskland.
– Det kanske finns några i Moskva som är arga för att jag lurades. Men att jaga rätt på mig står nog långt ner på listan, det finns andra som är viktigare, säger han torrt.
Men lögnerna gentemot hans första hustru skavde. När FBI 1997 avslöjade Barsky, efter år av övervakning, var det nästan en lättnad. Han samarbetade med utredarna, vilket ledde till att han slapp åtal och i dag är amerikansk medborgare. Och efter att ha gått igenom en skilsmässa och varit på väg att bli alkoholiserad mötte han sin nuvarande hustru och blev kristen.
– Jag kommer alltid att ha vissa skador av mitt förflutna och jag ältar ständigt gränsen mellan sanning och lögn ... Men jag kan bara be om förlåtelse och försöka gå vidare som en bättre människa.