I Österbottens finns många småföretag som ägs av enskilda näringsidkare eller familjer. Vad händer den dag en privatföretagare uppnår pensionsåldern och han eller hon saknar en kraft som är redo att ta över i de egna leden?
Till saken hör att Finland har en förhållandevis komplicerad beskattning som försvårar och fördyrar generationsskiften. Vilja kan finnas, men ett övertagande kan stupa på praktiska och ekonomiska orsaker.
Många ser sig i ett sådant läge tvungna att sälja ut företaget till konkurrenter i andra länder. Det fungerar i en del fall. Vi har i Österbotten många företag som har klarat sig bra med utländska ägare, däribland Baltic i Jakobstad och The Switch i Vasa.
I andra fall kan en sådan utförsäljning leda till att den sålda verksamheten avslutas och regionen tappar jobb. Vem minns inte vad som hände då Rettig på 1990-talet sålde Strengbergs tobaksfabrik till R.J Reynolds, som sedan i sin tur sålde företaget vidare till Swedish Match. År 1998 lades företaget ned och en lång era av tobakstillverkning i Jakobstad var över.
I vissa fall kommer företagsverksamheten till vägs ände då den nuvarande ägaren pensionerar sig och man heller inte lyckas hitta köpare.
Vi har alltså i många fall haft yrkeskunnande och en lönsam företagsverksamhet, men bara för att det har saknats en kapitalstark ägare i regionen har allt hamnat i malpåse. Problematiken är särskilt aktuell i gles- och landsbygd där det är svårt att hitta köpare till företag.
En omfattande företagsdöd i glesbygden kan på sikt leda till att lokala samhällen inte längre fungerar. Mot den bakgrunden finns det anledning för oss i Österbotten vi titta lite närmare på de modeller som finns i andra länder och som gör det möjligt för personalen att ta över företag vid generationsskiften.
Debattörerna Mattias Göthberg, Patrik Witkowsky, Sophie Nachemson-Ekwall och Anders Nilsson konstaterar i Dagens Nyheter (29.3) att personalövertagande ofta försvåras av att personalen inte har det kapital som behövs för att köpa ut ägaren. Det är inget problem i Frankrike och Storbritannien som har infört mekanismer som möjliggör för anställda att förvärva företag utan att personligen belåna sig.
USA har kommit längst med sin så kallade ESOP-modell som innebär dels en skattemodell, dels ett system som innebär att personal köper ett företag via en stiftelse som upptar ett lån med bolaget som säkerhet.
Förenklat kan sägas att personalen köper aktierna i företaget med hjälp av företagets framtida intäkter. DN-debattörerna föreslår att Sverige också inför en svensk ramlagstiftning av ESOP-karaktär för att dels stärka den svenska landsbygden och dels bidra till ett långsiktigt och tålmodigt värdeskapande i svensk ekonomi.
Idén är god. Också vi i Finland borde bekanta oss närmare med denna modell för att underlätta ägarskiften i företag. Det här gäller särskilt som olika analyser ofta visar att personalägande har en positiv effekt på företagens resultat.
Företag med ESOP-program anställer 2,3 procent fler årligen, de anställda har 5-12 procent högre löner och personalen trivs bättre. Detta bottnar sannolikt i att personalen har en andel i vinsten och en röst vid bolagstämman.
W.L. Gore & Associates (företaget bakom Gore-Tex-materialet) och matvarukedjan Publix - USA:s sjunde största onoterade bolag - är två av de mesta kända ESOP-personalägda företagen i USA. Publix har dessutom årligen figurerat på en lista över de 100 bästa företagen att arbeta på under de senaste 20 åren.
I DN-artikeln nämns att det sparande som byggs upp över tid i ett ESOP-företag kan bli betydande för en anställd delägare. Ett kassabiträde med långa rötter i bolaget kan med andra ord pensionera sig som dollarmiljonär.
Det sägs vara orsaken till att ESOP-modellen också har klarat sig politiskt. Den har haft stöd av både Bernie Sanders-vänstern och Ronald Reagan-högern över flera mandatperioder.
I Österbotten har vi både Finnvera och Wedeco som hjälper till vid generationsskiften. Men dessa aktörer jobbar förstås med de medel och verktyg som finns inom den befintliga lagstiftningen i vårt land.
Verktygsbacken kan behöva kompletteras med någon form av nya modeller som underlättar personalövertagande vid generationsskiften. Men i stället för att vi ska uppfinna hjulet på nytt kan vi titta på vilka system andra länder tillämpar för att skapa kontinuitet i närignslivet.