Tack vare modern kommunikationsteknik har 82 av landets chefredaktörer på kort varsel kunnat samla sig bakom en gemensam manifestation för bättre rättsskydd för journalister.

Samma teknik är också behjälplig i den samhällsomstörtande verksamhet som ju det samlade näthatet utgör och som manifestationen är en skarp reaktion på. Turun Sanomats Rebekka Härkönen är en av de journalister har utsatts för hatdreven.

Hon har varit måltavla för tusentals meddelanden, det ena hotfullare än det andra, efter sin rapportering om händelserna på Åbo salutorg. Hon fick bland annat dödshot och animationer som visade hur människor misshandlas, bland annat för att hon i sin journalistik hade fokuserat på den hjälteinsats en invandrare stod för under attacken.

Drevet fick sin början med att Sannfinländaren Jussi Halla-aho hade delat en artikel ur den öppet rasistiska och invandrarfientliga fake news-sajten MV-lehti. Uppgiften om att att MV-lehtis uppgifter sedermera visade sig vara falska hade ingen lindrande effekt på hatdrevet mot Härkönen, som tvingades lämna gård och grund i Åbo för en flytt till Helsingfors.

Men det hjälpte inte ens att byta arbetsuppgifter. Trakasserierna fortsatte.

Det som blev droppen som fick bägaren att rinna över för landets chefredaktörer var riksåklagarens beslut om att det näthat som hade riktats mot Härkönen inte räckte till för ett allmänt åtal. Eftersom näthat i vår nuvarande lagstiftning klassificeras som ett målsägarbrott kunde åklagaren i princip inte fatta något annat beslut.

Men med tanke på vilka samhällskonsekvenser ett så pass organiserat näthat får till stånd verkar en lagändring vara av nöden. Det demokratiska samhälle vi har bygger på att journalister förutsättningslöst ska våga rapportera om samhällsskeendet och att det finns maktmedel att tillgripa om denna offentliga dialog hotas.

Rebekka Härkönen gjorde rätt då hon drog tillbaka sina egna straffanspråk i frågan för att testa riksåklagarens bedömning om vad som faller inom ramen för mycket viktig allmännytta.

TS-journalisten Rebekka Härkönen gjorde rätt då hon drog tillbaka sina egna straffanspråk i frågan för att testa riksåklagarens bedömning om vad som faller inom ramen för mycket viktig allmännytta. Riksåklagarens bedömning om att ett näthat i denna omfattning inte faller inom ramen för ett allmänt åtal har öppnat mångas ögon för att lagstiftningen har brister.

Den sanningsgrundade yttrandefriheten är ett samhälleligt grundvärde och måste kunna försvaras, i synnerhet om den utsätts för omfattande och organiserade drev. Uppfattningen om näthat som en individuell företeelse har föråldrats i takt med att digitaliseringen har jämnat mark för stora, kollektiva hatattacker.

En hatkampanj mot en journalist är också ett angrepp på det fria ordet, skrev Henrik Othman redan i en tidigare ÖT-ledare om just fallet Rebekka Härkönen. (30.3)

Det som gör drevet mot Härkönen så exceptionellt är att det har startat utgående från en Facebookuppdatering som gjordes av en central profil inom ett av våra regeringspartier. Men i och för sig kan Sannfinländarnas valframgång på senare år också betraktas som en följd av den digitala samhällsförändring som näthatet är en integrerad del av.

Digitaliseringen har underlättat för olika samhällsskikt, såväl konstruktiva som icke konstruktiva, att samlas kring gemensamma tankar. Eftersom samhällsdialogen har besmittats med virus vore det viktigt att uppgradera rättskyddet för både journalister och för alla de personer som jobbar i offentliga funktioner.

En nordisk rapport som levererades redan senaste sommar landade i slutsatsen att näthatet redan har nått den omfattningen att den har börjat hota demokratin.

– Näthat och hot är så allvarligt att det hotar att tysta röster i den offentliga rummet, skrev Nordisk information om kunskap om kön (NIKK) i sin rapport.

Föga oväntat hade NIKK:s rapportörer märkt att kvinnor som tar plats i det offentliga samtalet är mer utsatta än män. Också personer som tillhör olika minoritetsgrupper hör till de grupper som riskerar att tystna som en följd av samhällsutvecklingen.

Det känner finlandssvenskarna väl till. Just därför var det glädjande att se att så många finskspråkiga chefredaktörer har undertecknat appellen om ett starkare rättsskydd för journalister, även att själva initiativet kom från finskspråkigt håll.

Det finns trots allt hopp om att den situation vi befinner oss i just nu bara är en etapp på vägen mot ett bättre samhälle.