Fysiskt inaktiva medborgare som sitter mycket och har dålig kondition kostar staten över tre miljarder euro. Per år! Det visar en utredning som forsknings- och expertcentret UKK-instituutti har samordnat.

Kostnader uppstår då man beaktar social- och hälsovårdskostnader, produktivitetskostnader, inkomstskatteförluster, arbetslöshetsförmåner och kostnader för utslagning.
Utredningen bygger på idrotts-, hälso- och ekonomivetenskapligt samarbete och syftet har varit att utreda hur höga kostnader fysisk inaktivitet årligen orsakar.

Enligt utredningen uppgår kostnaderna för hälso- och sjukvård, det vill säga för hälsovårdstjänster och läkemedel och produktivitetskostnaderna för förlorad arbetsinsats till 1,5–4,4 miljarder euro, kostnaderna för den åldrande befolkningens hem- och institutionsvård till 150 miljoner euro, inkomstskatteförlusterna till 1,4–2,8 miljarder euro, arbetslöshetsförmånerna till cirka 30–60 miljoner euro och kostnaderna för utslagning till minst 70 miljoner euro.

De totala årliga kostnaderna och produktivitetsförlusterna uppgår således till 3,2–7,5 miljarder euro.
Det är alltså inte möjligt att fastställa en exakt summa som täcker alla de kostnader som fysisk inaktivitet orsakar. Men även om alla ovan nämnda kostnader beaktas till minsta möjliga belopp uppgår de årliga kostnaderna och produktivitetsförlusterna till 3,2 miljarder euro.

Dessutom ökar kostnaderna årligen på grund av befolkningens stigande medelålder och den högre sjukfrekvensen. För jämförelsens skull kan man konstatera att den enorma vårdreformen, som stötts och blött i åratal, som målsättning har att stävja kostnadsutvecklingen med tre miljarder fram till år 2029.

Kunde vi öka medborgarnas intresse för motion så pass att vi ens med en tredjedel skulle sänka kostnaderna för vad den fysiska inaktiviteten orsakar samhället, så talar vi om en sparpotential på en miljard euro, per år. Vid den lägsta gränsen.

Ifall vi kunde komma igång med detta motionsprojekt redan i början av nästa år, så kunde sänka statens kostnader med uppemot tio miljarder euro fram till år 2029. Det är tre gånger mera än vad man tänkt sig uppnå genom vårdreformen.
Ser vi på kostnaderna vi den högre gränsen på 7,5 miljarder euro kan vi mångdubbla beloppet.

Vi talar alltså om en enorm potential.

Rekommendationen är att man varje vecka ska röra på sig minst 2,5 timme med så att man blir svettig, eller 75 minuter ifall man anstränger sig ordentligt. Träningspassen kan givetvis fördelas på många olika dagar under veckan.

I dagens situation är det endast ungefär tio procent av de som är över 75 år gamla som uppfyller dessa krav på uthållighetsträning. De som tränar muskelkraft och balans uppgår till sex procent och de som tränar bägge sakerna uppgår till ett fåtal procent.

Forskningsresultaten visar också att de som idrottat under sin barn- och ungdomstid också har längre arbetskarriärer än de som inte gjort det. I pengar betyder detta ganska mycket eftersom de fysiskt aktiva betalat mera skatt och i mindre utsträckning varit i behov av arbetsmarknadsstöd.

Lyckas vi inte motivera medborgarna att börja röra sig mera kommer det att stå oss dyrt.
Jämfört med kostnadsnivån 2014 beräknas de direkta kostnaderna för hälso- och sjukvården öka med 29 procent fram till 2030 och med 58 procent fram till 2040.

Den stora frågan är hur man ska lyckas motivera de fysiskt inaktiva medborgarna att börja röra på sig.


Den stora frågan är hur man ska lyckas motivera de fysiskt inaktiva medborgarna att börja röra på sig.
Det är ju trots allt ganska många olika variabler som påverkar medborgarnas intresse för fysiska aktiviteter.

Framför allt bör vi få barn och unga att röra på sig från späd ålder, en sådan strategi har ju också stöd i forskningen. Det betyder att skolgymnastiken har en central roll för att öka intresset för motion i olika former. Men då måste de få de resurser som krävs.
Funktioner som stöder motionerandet genom alla utbildningsstadier bör också få mera stöd. Detta stöd bör systematiseras också i arbetslivet, och av beskattaren.
Man ska inte straffas för att man vill motionera.

Mycket viktiga är också de medborgare som på föreningsnivån och på frivillig väg erbjuder barn och ungdom möjligheter till motion och träning i olika sporter, men också detta talkoarbete verkar vara en nagel i ögat för beskattaren.

En mycket stor utmaning är givetvis de medborgare som marginaliserats. Hur ska man få med dessa i motionssammanhang då de heller inte deltar i någonting annat? Det verkar på något sätt som om beslutsfattarna inte insett vilken tidsinställd bomb den fysiska inaktivitet de facto är.

Förebyggande insatser och attitydfostran brukar alltid vara en bättre investering än vård av sjukdomar.

Nu får man hoppas att de siffror, i form av kostnader för miljarder euro som UKK-institutet tagit fram, öppnar ögonen också för riksdag och regering.

De ekonomiska realiteterna talar sitt tydliga språk: Fysisk aktivitet är en mycket god affär, inte enbart för individen utan också för statskassan.