EU:s lagstiftning står över finländsk lagstiftning. Om de två juridiska regelverken är i konflikt med varandra är det den förra, EU-rätten, som gäller.

Om det är bra eller dåligt?

Ja, det kan man ha olika åsikter om, beroende på vad det gäller.

Den här gången gäller det mänskliga/juridiska rättigheter, närmare bestämt asylsökandes rättigheter.

EU-domstolen kom förra veckan med ett utslag som innebär att Finland bör agera annorlunda när ansökningar om familjeåterförening behandlas.

Jorma Vuorio, chef för inrikesministeriets migrationsavdelning, håller med (Helsingin Sanomat 16.4.). Också Raisa Bernard, överinspektör på Migrationsverket, håller med. Migrationsverkets hantering av familjeåterföreningar ska enligt henne ändras omgående, fast själva lagen naturligtvis inte kan förändras i en handvändning.

Vad annat kan de säga, med tanke på regeln ovan.

Den förändring EU-domstolens utslag leder till är inte stor – utom för de enskilda den berör.

Finlands skärpte 2010 reglerna för familjeåterföreningar. Det skedde som en följd av att det åren 2007–2008 kom osedvanligt många minderåriga asylsökande till landet. Sedan dess har det varit så att ifall en minderårig asylsökande hinner fylla aderton, innan hens asylansökan är behandlad, förfaller en eventuell ansökan om familjeåterförening.

All förväntan går upp i rök. Men behöver inte väldigt mycket inlevelseförmåga för att förstå hur det kan kännas. Som ett dråpslag – som kan komma till följd av att slumpartade omständigheter gjort att asylbehandlingen dragit ut på tiden.

EU-domstolen fastslår att en ansökan om familjeåterförening måste fortsätta gälla också efter att 18-årsdagen passerats. (Detta förstås förutsatt att den asylsökande beviljas asyl.)

Det är åldern när personen kommer till EU som ska avgöra, inte åldern när ett lands byråkratiska asyltröskverk tröskat färdigt.

Ett litet förmänskligande tycks vara på väg. Alltid något.

Sedan skärpningen av familjeåterföreningsrätten 2010 har det hänt mycket. Ökningen av antalet minderåriga asylsökande för tio år sedan framstår som tämligen marginell i jämförelse med händelserna 2015.

De finländska myndigheterna och politikerna reagerade på samma sätt både 2007–2008 och 2015. Här måste det bli en skärpning, en inskränkning av de asylsökandes rättigheter och en försnabbad behandlingsprocess!

Snabbare behandling av ansökningarna är något många asylsökande efterlyst. Den förändringen är i princip både i det finländska samhällets och i de asylsökandes intresse. Men den borde gå hand i hand med ett bibehållet och fungerande rättsskydd. Det är här det brustit för de finländska myndigheterna.

Förklaringen? Resursbrist till en del, säkert. Men i springorna har man ibland också kunnat skymta nonchalans och mindre trevliga attityder.

Asylsökandes juridiska och mänskliga rättigheter engagerar – speciellt på finlandssvenskt håll – och speciellt efter en rad förändringar i lag och praxis som kom 2016, i kölvattnet av händelserna 2015.

Besvärstiderna till förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen har förkortats för personer som fått negativa besked. I det senare fallet krympte tiden till 14 dagar, i det förra fallet till 21 dagar. Det är en kort tid för en person som inte är hemmastadd i vårt system att få ihop alla behövliga papper, all relevant information. Möjligheterna till rättshjälp försämrades också; ett rättsbiträde är inte längre ett obligatoriskt inslag under en asylintervju.

Den kritik mot försämringarna som vällt fram på gräsrotsnivå har fått stöd av erfarna och högt uppsatta jurister.

Den nuvarande utformningen av utlänningslagen har kritiserats av bland andra högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Vihervuori. (HS 4.4). "De asylsökandes rättigheter och rättsskydd har försvagats i flera repriser och sin helhet alltför mycket", säger Tuomas Ojanen, juridikprofessor vid Helsingfors universitetet. (HS 16.4.) EU-domstolens utslag är enligt honom ännu ett bevis på att en översyn av utlänningslagen behövs.

Återstår ”bara” att göra det.