Det finländska bidragssystemet i dag är en snårskog av stödformer som inkomstrelaterad dagpenning, grunddagpenning, arbetsmarknadsstöd, utkomststöd med mera. En rensning i snårskogen har diskuterats länge, en modell är det basinkomstexperiment som pågår som bäst.

En annan är den brittiska bidragsmodell som presenterades i lördagens ÖT och som går under beteckningen Universal credit.

I Storbritannien genomfördes reformen 2013 och i mars föreslog Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling i Europa OECD att också Finland skulle ta modell av britterna.

I Storbritannien ersatte Universal credit sex behovsprövade stödsystem.

Universal credit beskrivs som ett flexibelt heltäckande system förenat med strikta krav på att söka jobb och ta emot ett anvisat arbete.

Målet är att trygga utkomsten för den som går utan arbete samtidigt som det ska löna sig att ta emot en erbjuden arbetsplats eller ta tillfälliga jobb utan att (helt) gå miste om stödet.
Det finns all anledning att rensa i den finländska bidragsröran, avlägsna inkomstfällor och sträva efter ett överskådligt och rättvist bidragssystem.

Universal credit är besläktad med modeller med basinkomst eller negativ inkomstskatt men ställer högre krav på jobbsökning och minskar då man börjar förtjäna pengar. I Storbritannien sägs systemet ändå vara mera förlåtande än den gamla arbetslöshetsersättningen.

Finland manas ta efter Storbritannien, och Universal credit väcker entusiasm också i Finland, speciellt bland politiker i borgerliga partier, och modellen ligger också nära med de lösningar som De gröna bollat med.

SFP har enligt lördagens ÖT-artikel ännu ingen bestämd åsikt men är, liksom KD:s Asmo Maanselkä, skeptisk till ett system med villkorslös basinkomst. Maanselkä målar fram en fiktiv 18-åring som höjer tröskeln för att vidareutbilda sig eller söka jobb om hen får för sig att man kan leva på basinkomsten. Däremot vill De gröna gärna se ett villkorslöst allmänt bidrag. Partisekreterare Lasse Miettinen ger ett villkorslöst bidrag bidragstagaren frihet att fatta sina egna beslut.

"Ingen brittisk modell kan importeras som sådan", säger Miettinen i ÖT och har kanske mer rätt än han själv vet – britterna själva är långt ifrån övertygade om systemets förträfflighet.

Tidningen The Guardian granskade utfallet den 25 januari och slår fast att det "märkligt" nog är för tidigt att slå fast om systemet gjort någon nytta. Skribenten Patrick Butler anser att systemet trots sina teoretiska fördelar visat sig enormt problematiskt – långt dock som en följd av att regeringen gjort betydande nedskärningar i systemet sedan det sjösattes 2013. Trots att man lyckats rensa i bidragsdjungeln, vilket beskrivs som en lättnad för de sökande och klara besparingar i byråkratin, har också Universal credit sina byråkratiska falluckor, främst en mycket lång väntetid på att man ska komma in i systemet. Hyresvärdar rapporterar om en stor ökning av eftersläpande hyresbetalningar vilket, om problemet inte åtgärdas, kan leda till uppsägningar och hemlöshet.

Övergången från separata stödsystem till Universal tax har också lett till att stödet till exempel flerbarnsfamiljer minskat betydligt.

Det finns all anledning att rensa i den finländska bidragsröran, avlägsna inkomstfällor och sträva efter ett överskådligt och rättvist bidragssystem.

Men om något ser för bra ut för att vara sant är det sannolikt inte sant. De brittiska erfarenheterna visar att inte heller Universal credit är någon patentlösning på problemen.

Universal credit har många fördelar, men det gäller att ha is i magen om man vill implementera systemet i Finland.