Hur farlig är smarttelefonen och tillvaron av ständig uppkoppling?

På senare tid har en del varnande finger höjts för ett ökat mobilberoende. SVT 1 sände nyligen en Vetenskapens värld-dokumentär som nämnde smarttelefonen som en orsak till ett ökat illamående bland unga.

Depressionerna verkar ha skjutit i höjden i både Sverige och USA från och med år 2012, det år då mer än hälften av de unga hade fått tillgång till en egen smartmobil. USA-professorn i psykologi, Jean M Twenge, ser mobilen och en ökad användning av sociala medier som direkta orsaker till en ökning i antalet depressioner och en allmän nedgång i livsnöjdhet bland de unga.

Det verkar som om flickor är mer utsatta än pojkar. Enligt den amerikanska forskningen är mobilen dels en sömntjuv, dels ett surrogat till mänskligt umgänge.

Samtidigt uppges de sociala medier som förmedlas av mobilen ge en förskönad bild av andra människors liv, något som i sin tur förstärker det individuella missnöjet med den egna situationen.

Å andra sidan finns det en hel del som tyder på att detta resonemang sannolikt ger en alldeles för enkel bild av läget. I samma dokumentär intervjuades också forskare som menar att verkligheten är mer komplicerad än så.

Enligt den andra falangen har det ökande, psykiska illamåendet bland unga framför allt en koppling till att prestationskraven har ökat, till att samhällsklyftorna har djupnat och till att det har blivit svårare för unga att få in en fot på arbetsmarknaden.

Den amerikanska drömmen har spruckit, med andra ord. Men på samma sätt har också ungdomar i andra delar av världen drabbats av den stora samhällsomvälvningen som bland annat drivs av globaliseringen.

Forskarna vet att ungdomar som marginaliseras i den här samhällsutvecklingen har en större tendens att fastna i ett nätberoende. Med andra ord har vi en klassisk hönan eller ägget-diskussion – vad är det som till syvende och sist leder till det andra?

Det finns bevisligen ett samband, men de kloka tvistar om hur sambandet ska tolkas. De som är ständigt uppkopplade mår mycket illa, men samtidigt har vi en massa ungdomar som uppfattar att det är på nätet de måste söka hjälp för sina problem.

Vetenskapens värld gjorde nedslag i hjälporganisationer som får kontakt med många klienter just på internet. Här är tröskeln som lägst för de unga att söka hjälp.

På det sättet är det virtuella nätet också ett räddande nätverk för människor som saknar fysiska kontakter. Den som klandrar de ungas ständiga uppkoppling glömmer lätt att nätet i dag är ett socialt sammanhang som är många till gagn och utan vilket de vore ännu mer illa ute.

Alltså ska vi akta oss noga för en alarmistisk debatt kring uppkopplingen, på samma sätt som rockmusiken och serietidningarna i tiden sades förstöra de ungas liv. Internet är en innovation som kommit för stanna, men som på samma gång är både nedbrytande och uppbyggande.

Alltså ska vi akta oss noga för en alarmistisk debatt kring uppkopplingen, på samma sätt som rockmusiken och serietidningarna i tiden sades förstöra de ungas liv.

Vi ska kanske inte heller stirra oss blinda på årtalet för när smarttelefonen slog igenom på allvar. I själva verket började de unga må allt sämre redan på 1990-talet, alltså långt före det mobila genombrottet. Det var redan då prestationskraven skruvades upp och konkurrensen om jobb och positioner skärptes.

Sist men inte minst har vi successivt minskat på stigmatiseringen som har kringgärdat psykisk ohälsa. Statistiken om att antalet vårdkontakter ökar betyder inte nödvändigtvis att den psykiska ohälsan ökar.

I själva verket kan det handla om att allt fler numera vågar söka hjälp för sina bekymmer än tidigare. Men oberoende av vad det handlar om har vi all anledning att föra en debatt om det som håller på att vårt tids största gissel, det psykiska illamåendet.

Före detta drogmissbrukaren Matti Rintala som talade inför högstadieelever i Jakobstad i tisdags (ÖT 26.4) vittnar om att det var känslan av att inte duga som drog ner honom i träsket. Han är långt ifrån det enda som nämner misslyckandet som en orsak till utslagning.

Kommer vi till att det är de uppskruvande prestationskraven som är den stora boven i dramat borde vi eftersträva skolor och en arbetsmarknad som rymmer alla, inte bara ett fåtal. Ett samhälle har inte råd att låta sina medborgare misslyckas i särskilt stor utsträckning.

Vi borde få fler skolor som inte låter en enda av sina elever gå ut utan godkänt betyg. Insikten om att det finns ett ömsesidigt samband mellan lärande och hälsa borde breddas. Den som mår bra lär sig och den som lär sig börjar må bättre.

En god pedagog hittar rätt samband mellan förväntningar och stöd. Varje sådan pedagog är värd sin vikt i guld.