”Det tycks finnas så mycket uppdämt hat mot den organiserade arbetskraften, att små åtgärder inte räcker för att släcka det”, sa han.
Det som upprörde honom var de försvagningar av arbetstagarnas ställning regeringen aviserade när tilläggsbudgeten behandlades tidigare i vår. Regeringen vill bland annat bädda för tillfälliga anställningar av unga och göra det lättare för mindre företag (under 20 anställda) att säga upp anställda.
Det är förslag som, speciellt när första maj-tal ska avfattas, fungerar som en överdos tändvätska på grillen.
Men ”hat” är väl ändå, förhoppningsvis, att ta i - så här hundra år efter de månader i Finlands historia då hatet verkligen firade triumfer. Ordvalet antyder att det skulle finnas mer personliga, känslomässiga drivkrafter och det är knappast det som i första hand styr företagaren och statsministern Sipilä.
Han vill bara göra det möjligast enkelt för arbetsgivarparten. Svider det någon annanstans är det, som han och regeringens övriga medlemmar ser det, ett mindre problem.
Regeringslägrets företrädare bröstade sig i sina första maj-tal över de 90 000 arbetsplatser regeringen uppger sig ha fått till stånd. Men samtidigt vill partiet inte i lika hög grad som regeringskumpanen Samlingspartiet framstå som ett renodlat företagar/arbetsgivarparti och är känsligare för kritik som går ut på att det är så.
Under Centerpartiets fullmäktigemöte i Lahtis för en och en halv vecka sedan betonade Sipilä Centerns rötter i arvet efter Santeri Alko. Centern är ett parti som bryr sig om de mindre bemedlade, sa han.
Antti Kaikkonen, den centerpartistiska riksdagsgruppens ordförande, gick i sitt tal vidare på den linjen. Han kritiserade de börsnoterade bolagens chefer, som låter sina löner och förmåner svälla samtidigt som anställda sägs upp. Och så tackade han arbetstagarna och de små och medelstora företagen för att de visat flexibilitet och därmed hjälpt regeringen att höja sysselsättningen.
Motiven bakom de förändringar regeringen driver på må vara vilka de nu är, mer eller mindre hatfyllda. Men att regeringen vill ha förändringar i regelverket på arbetsmarknaden är ett faktum. Liksom att det börjar vara bråttom att förverkliga ambitionerna i den riktningen, eftersom nästa riksdagsval tornar upp sig vid horisonten.
FFC:s Jarkko Eloranta och alla andra fackliga aktörer har i uppgift att bevaka sina medlemmars intressen, värna uppnådda förmåner. Initiativ till förändringar som kan utvecklas till försämringar kan inte förväntas komma från det hållet.
Men Eloranta bjöd ändå till. Ska det bli lättare för företag med under 20 arbetstagare att säga upp bör också dessa företags anställda ha rätt till den skolning som är kopplad till det så kallade omställningsskyddet, sa han. I dagsläget har enbart de som sägs upp från företag med minst 30 löntagare den rätten. Skolningen bör enligt Elomaa också vara längre än för närvarande.
Men det verkliga motbudet till regeringens politik ska förstås komma från oppositionspolitikerna. Hittas något sådant i de tal socialdemokrater och vänsterförbundare höll på tisdagen?
Vänsterförbundets Li Andersson uppehöll sig vid ojämlikheten på arbetsmarknaden, med avstamp i den diskussion om barnträdgårdslärarns löner som rasat. Sipilä, Orpo och Terho vet mycket väl att vi har en enligt kön uppdelad arbetsmarknad, sa hon. Men åtgärderna lyser mer sin frånvaro.
Socialdemokraternas Antti Rinne talade om vikten av att bibehålla förtroendet mellan parterna på arbetsmarknaden. Medel för att gör det vore, enligt honom, förändringar inom föräldraledigheten och socialskyddet.
Ett oppositionsparti avvek från det klassiska upplägget med en opposition som motpol till regeringen: Sannfinländarna. Partiledaren Jussi Halla-Aho såg i sitt tal ingen orsak att kritisera regeringen. Allt är ju ändå de dyra invandrarnas fel.
Helhetsbilden av första maj-retoriken 2018 blir att tonläget tillspetsats jämfört med de senaste åren. Det annalkande riksdagsvalet är säkert en orsak men förklarar inte allt. Kanske de som brukar klaga över att alla partier säger samma sak i någon mån håller på att bli bönhörda och de politiska konturerna blir skarpare?