Vladimir Putin, som i går svors in för sin fjärde presidentperiod, kommer då den gått ut att ha lett Ryssland i 24 år – parentesen med Putin som premiärminister och Dmitrij Medvedev som premiärminister inräknad. Politiska kannstöpare spekulerar redan nu i vad Vladimir Putin ska göra 2024 då det igen är presidentval i Ryssland.
Hur som helst närmar sig längden för hans egid hans tidiga företrädares. Stalin och Breznjev besatt posten till sin död.
Vladimir Putins Ryssland är inte Breznjevs och än mindre Stalins Sovjetunionen, men någon fullvärdig demokrati är inte det Ryssland som leds av den flerfaldigt omvalda presidenten, inte helt orättvist kallad "Tsar Vladimir".
Likt tsarerna och ledarna för det gamla kommunistiska Sovjetunionen vill Putin inte se något motstånd. Valresultatet visar visserligen ett mycket brett stöd för Putinregimen, men en orsak till detta är avsaknaden av reella alternativ.
Den Vladimir Putin som för första gången tillträdde presidentämbetet 1999 som ersättare för Boris Jeltsin, året därpå som folkvald, framstod som en fräsch liberal kraft. Under det knappa decennium som gått har han blivit allt mer autoritär i sin maktutövning och samlat allt mer makt till sig själv och den skara av trogna som omger honom.
"Otillåtna" demonstrationer och sammankomster är företeelser som inte riktigt passar in i tanken på ett demokratiskt samhälle.
Samtidigt har statsmaktens kontroll över medier blivit allt fastare och utrymmet för kritisk granskning allt mindre. Det handlar såväl om kontroll över traditionella medier och sociala medier som möjligheter för olika organisationer att verka fritt.
Under valhelgen greps oppositionsledaren Aleksej Navalnyj anklagad för att ha ordnat en "otillåten demonstration", samtidigt greps närmare 1 600 människor under manifestationer i 27 olika städer runt om i landet, enligt den oberoende organisationen OVD-info, rapporterar nyhetsbyrån TT. Navalnyj har även tidigare dömts för att ha arrangerats "otillåtna sammankomster".
"Otillåtna" demonstrationer och sammankomster är företeelser som inte riktigt passar in i tanken på ett demokratiskt samhälle.
Navalnyj är en omstridd politiker som förhindrades att delta i presidentvalet på grund av en fällande dom för förskingring; en dom som stämplats som politisk. Själv har han profilerat sig som korruptionskritiker.
I söndagens ÖT (6/5) betecknar tidigare diplomaten, professor Alpo Rusi Putins styre som en "kleptokrati" och anser att den ryska demokratin ska bedömas enligt samma måttstock som i Finland och EU och efterlyser en ärlig och transparent Rysslandsdiskussion.
Avsaknaden av densamma ser Rusi som en förlängning av finlandiseringstidens självcensur. "Vår utrikespolitik kan inte bygga på principen att vi samarbetar med Ryssland som om ingenting hade hänt i alla väder oavsett vem som innehar makten i Kreml", säger Rusi i intervjun.
"Vi har ingen pakt om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd med vårt östra grannland längre. Det gagnar inte Finland att vi stryker Ryssland medhårs", säger han och slår därmed in en del öppna dörrar.
President Niinistö har, som det ser ut för en utomstående bedömare, gjort mycket klara markeringar efter den ryska annekteringen av Krim, och Finland deltar fullt ut både i EU:s sanktioner i protest mot annekteringen och de diplomatiska protesterna som reaktion på försöket till giftmord på den ryska före detta dubbelagenten i England.
Däremot har Rusi rätt i att reaktionerna på det allt mer auktoritära och antidemokratiska styret i Ryssland är lamt och att de tidigare statsministrarna Esko Ahos och Paavo Lipponens ekonomiska uppdrag för ryska bolag är tvivelaktiga.
De 1.340 gemensamma kilometrarna gemensam gräns är en realitet och vår geografiska närhet till Ryssland ett faktum vi inte kan göra någonting åt.
Det ska ändå inte tvinga oss att blunda för det allt större demokratiunderskottet i Ryssland som vi en gång valde att blunda för förtrycket i Sovjetunionen.
Vi får inte glida in i en ny period av finlandisering.