Det gav henne djupa insikter för uppdraget som riksförlikningsman, en tjänst som brukar tillsättas turvis med personer från arbetstagar- och arbetsgivarsidan.
Helle lämnar sitt uppdrag i juni, ett halvt år innan hennes mandat skulle ha gått ut.
Riksförlikningsmannen ska ändå vara den neutrala part som ska hitta de minsta gemensamma nämnarna hos parterna i en konflikt och finna en lösning som tillfredsställer båda.
Nu ifrågasätts Helles neutralitet då hon, innan hennes mandat gått ut, meddelar att hon går över till "andra sidan" för att bli arbetsmarknadsdirektör på Teknologiförbundet.
Riksförlikningsmannen ska ändå vara den neutrala part som ska hitta de minsta gemensamma nämnarna hos parterna i en konflikt och finna en lösning som tillfredsställer båda.
Strax innan Helle meddelade om sin övergång förhandlade hon i tvisten om ett nytt kollektivavtal för byggnadsbranschen där hennes nya arbetsgivare var en av förhandlingsparterna.
ÖT citerade i veckan professorn i arbetsrätt Seppo Koskinen, som anser att Helle var jävig i förhandlingarna. I artikeln hänvisas till en Yle-artikel där Koskinen säger att Helle inte borde ha förhandlat om arbetsvillkoren för sitt nya jobb på arbetsgivarorganisationen Teknologiindustrin samtidigt som hon medlade i tvisten om ett nytt kollektivavtal för byggnadsbranschen där hennes nya arbetsgivare var en av förhandlingsparterna. "Helles sorti och karriärkliv till arbetsgivarparten är problematisk med tanke på riksförlikningsmannens neutralitet", säger Koski.
Riksdagsledamot Mikko Kärnä (C) går ännu hårdare ut. Han anser (ÖT (27/4) att riksförlikningsman Minna Helles beslut att gå över till intresseorganisationen Teknologiindustrin är en form av strukturell korruption.
Minna Helle själv avvisar bestämt alla anklagelser. I ett Twitterinlägg, återgivet i ÖT (6/5) också det, säger hon att det inte finns några grunder för påståendet att hon skulle ha drivit arbetsgivarens intressen i förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för byggnadsbranschen.
Helle angreps ursprungligen av Byggnadsförbundets ordförande Matti Harjuniemi som i ett blogginlägg anklagade henne för opartiskhet. Han ackompanjerades av Akavaanslutna Tradenomförbundets enhetschef Ville-Veikko Rantamaula som i sin blogg hävdar att riksförlikningsmannen inte har skött sitt jobb på ett tillbörligt sätt.
I sin analys i Helsingin Sanomat (7/5) avfärdar reportern Teemu Luukka en del av kritiken som renodlad och illa grundad arbetsmarknadsretorik, och framhåller Helles förtjänster som förnyare av förlikningsmannainastitutionen.
Luukka kan ha en poäng – men vidhåller också han vikten av att man utreder turerna kring Helles sidbyte.
Det finns det all anledning att göra.
Men det är också läge att anlägga ett större perspektiv på hennes övergång. Hon är inte den första att byta läger från den offentliga sektorn och ta med sig information som inhämtat i sitt ämbete.
Under de senaste åren har ett antal politiker gått över till direktörstjänster inom den privata hälsovården, ibland från positioner som gett dem djupa insikter i viktiga bakgrundsfakta.
Fallet Helle aktualiserar diskussionen om karenstider för sådana övergångar.
Ett politiskt uppdrag eller en position i det allmännas tjänst kan inte vara ett hinder för vidare steg i karriären, men trovärdigheten kräver tydliga spelregler.
Minna Helle själv avvisar bestämt alla anklagelser. I ett Twitterinlägg, återgivet i ÖT (6/5) också det, säger hon att det inte finns några grunder för påståendet att hon skulle ha drivit arbetsgivarens intressen i förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för byggnadsbranschen.
Helle angreps ursprungligen av Byggnadsförbundets ordförande Matti Harjuniemi som i ett blogginlägg anklagade henne för opartiskhet. Han ackompanjerades av Akavaanslutna Tradenomförbundets enhetschef Ville-Veikko Rantamaula som i sin blogg hävdar att riksförlikningsmannen inte har skött sitt jobb på ett tillbörligt sätt.
I sin analys i Helsingin Sanomat (7/5) avfärdar reportern Teemu Luukka en del av kritiken som renodlad och illa grundad arbetsmarknadsretorik, och framhåller Helles förtjänster som förnyare av förlikningsmannainastitutionen.
Luukka kan ha en poäng – men vidhåller också han vikten av att man utreder turerna kring Helles sidbyte.
Det finns det all anledning att göra.
Men det är också läge att anlägga ett större perspektiv på hennes övergång. Hon är inte den första att byta läger från den offentliga sektorn och ta med sig information som inhämtat i sitt ämbete.
Under de senaste åren har ett antal politiker gått över till direktörstjänster inom den privata hälsovården, ibland från positioner som gett dem djupa insikter i viktiga bakgrundsfakta.
Fallet Helle aktualiserar diskussionen om karenstider för sådana övergångar.
Ett politiskt uppdrag eller en position i det allmännas tjänst kan inte vara ett hinder för vidare steg i karriären, men trovärdigheten kräver tydliga spelregler.