Både tv-tablåerna och tidningarna fylls just nu med resuméer över världshändelserna våren 1968, året då ”allt” hände.
50-årsminnet har bland annat tangerats i en stort uppslagen och tankeväckande artikel av den tidigare VBL-chefredaktören Dennis Rundt i Österbottens Tidning i söndags (6.5).
Rundt skriver om det franska studentupproret som spred sig över hela världen, ockupationen av Kårhuset i Stockholm och studenthuset i Helsingfors, Pragvåren och protesterna mot Vietnamkriget. Enligt Rundt trängdes stora världsavgörande händelser i almanackan med en rad mindre symbolhändelser.
Allt skulle ifrågasättas och omprövas. Kvinnorna tog plats i arbetslivet, jämställdheten ökade. Ungdomen fick återgå till att vara ungdomar, efter andra världskrigets slut var kravet på brådmogenhet inte längre lika starkt.
Rundt skriver om en ny ungdomskultur, en oppositionell identitet och en revolt mot vuxenvärlden. De medborgarrörelser som uppstått på 1950-talet började på 1960-talet skörda segrar i form av en krossad etnisk segregation. År 1963 höll Martin Luther King Jr sitt berömda tal till folket om alla människors lika värde.
Rundt räknar också in den sexuella liberalismen, fredsrörelsen och hippiekollektiven i den ungdomsrevolten som har präglat honom och hans jämnåriga som individer. 1968 är med andra ord med som en röd tråd i den egna självuppfattningen, ja den är till och med en ansenlig del av den stolthet han känner för sin egen generation.
Men hur är det med oss alla andra? Om de stora efterkrigstida årskullarna stod för alla förändringar, fanns då inget för oss andra att förändra?
Ja och nej. I och med att dagens politiska partier sög upp och livnärde sig på de stora, efterkrigstida generationernas energi följdes det oroliga 1960-talet av en något beklaglig stiltje i samhällsutvecklingen.
De stora efterkrigstida årskullarna hade effektivt lagt beslag på de tyngre posterna i den tidens rätt statiska arbetsmarknad. Många av dem satt kvar till pensionen, i orubbade bon.
Men det betydde ju inte att samhället var färdigbyggt. Tvärtom har just människor av den generation som Rundt uppfattar som stora förändringsledare stått för en hel del av den konservatism som de själva tidigare så aktivt bekämpade.
Det var den här generationen som bemannade de politiska partierna och gjorde dem till redskap i sin egen personliga karriär. I dag håller samma partier på att vittra sönder som en följd av förlorad markkontakt och för att de inte längre är de medborgarrörelser de en gång var.
Politiken med alla dess forna ideal har förvandlats till styv förvaltning som tappar i legitimitet. Den efterkrigstida generationen har i sin romantisering av 1960-talets ungdomliga uppkäftighet inte själva förmått se eller leva upp till kraven på förnyelse.
Bland annat har Hufvudstadsbladet och Svenska Yle i veckan som gick haft flera reportage om Handelsgillet, en herrklubb som i sina stadgar portförbjuder kvinnor. Självfallet har en sådan sammanslutning redan för länge sedan spelat ut sig från arenan av samhällsaktörer som är värda att ta på allvar.
Men det verkar en majoritet av gillets medlemmar inte ens inse. I stället försöker de skjuta budbärarna, journalisterna, som har öppnat vädringsluckan och släppt ut en del unken luft.
Och vad är #metoo om inte en global förändringsstorm som får 1960-talets kårhusockupationer i Sverige och Finland att framstå som små, regionalt begränsade krusningar?
Internet har placerat ut effektiva sprängladdningar i elitens kunskaps- och informationsmonopol och i synnerhet gjort livet surt för maktfundament som under lång tid har gömt sig i olika kabinett.
Det är ingen tillfällighet att Svenska Akademien rämnar just nu. Den strukturförändring som just nu sveper över världen kommer att sysselsätta framtidens historieskrivare i betydligt högre grad än alla de förändringar som åstadkoms på 1960-talet.
Tempot är snabbare, insatserna högre. Men visst, ingen ska missunnas att känna stolthet över sin egen generations bedrifter i samhällsutvecklingen.
Det var viktigt att gå i batikskjorta och protestera mot Vietnamkriget. Men i dag är det lika viktigt att revoltera mot andra maktstrukturer och orättvisor.
Ingen generation är bättre eller förmer än den andra. Vi har alla våra fel och brister och det är den yngre generationens ansvar att bidra till den nödvändiga förnyelsen.