Hon baserar sin teori på att det finns ett utbrett missöje med den nuvarande borgerliga regeringen och att det kunde bädda för en regeringskoalition med SDP, Vf, De gröna och möjligtvis något litet parti.
För att kunna avgöra om Åsa von Schoultz har rätt eller fel kan vi ta hjälp av en analys statsvetaren Marie Demker publicerade i Dagens Arena. (10.5).
Demker tar i sin essä sats i studentrevolternas år 1968 som bröt udden av den svenska socialdemokratins långa segermarsch. Det var då vi började ta våra första stapplande steg mot individualiseringen, globaliseringen och digitaliseringen.
Barns, äldres och kvinnors rättigheter har blivit bestående effekter av det som startade 1968. Efter det har globaliseringen av ekonomin förändrat villkoren för arbetsmarknad och utbildning. Vänster- och högerkonflikten om makten över de ekonomiska värdenas fördelning är i dag inte längre ensam som drivande konflikt i samhällsutvecklingen.
I dag har vi i stället en konflikt mellan människor som gynnas av globaliseringen, individualiseringen och digitaliseringen och människor som missgynnas av den. Den senare kategorin vill bibehålla sin traditionella livsstil, sina traditioner, sitt språk och en lokal välfärd som fungerar oberoende EU-integreringen.
Detta fenomen kallas GAL-TAN-konflikten (grön, alternativ och liberal kontra tradition, auktoritet och nation). Enligt Demker har den svenska socialdemokratin försökt muta in den liberala falangen, men i den vevan stött på en konservativ motmobilisering hos de människor för vilka globaliseringen och digitaliseringen inte verkar löftesrik.
Demkers analys om framgång för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ motsvaras av Sannfinländarnas och De Grönas framgång i Finland, det förstnämnda partiet i respektive land på TAN-spåret och det senare på GAL-spåret.
Alla andra partier har mer eller mindre förgäves försökt bejaka båda sidorna av GAL-TAN-konflikten, vilket har lett till att kompassnålen snurrar för väljarna. Medborgare och partier förlorar kontakten, vilket i sin tur bäddar för helt nya partier och försvårar regeringsbildning och ledarskap.
Demker menar att partierna har haft möjlighet att förutse denna nya konfliktlinje, men att alla aktivt valt att låtsas som det regnar.
Hon har rätt, dels i sin analys och dels också i sin slutsats om att det inte finns någon återvändo till den gamla klassiska och renodlade konfliktlinjen på höger-vänster-skalan.
Följaktligen måste också Åsa von Schoultz få ett rött krux i marginalen för sin tanke om att det efter nästa val finns ett utrymme för en tydlig vänsterorienterad regering.
Majoriteten av Finlands folk befinner sig fortfarande i det fält som tänker liberalt och som gynnas av globaliseringen.
Majoriteten av Finlands folk befinner sig fortfarande i det fält som tänker liberalt och som gynnas av globaliseringen. Det avspeglar sig bland annat i en färsk enkät som publicerades i Maaseudun Tulevaisuus i måndags (14.5) och enligt vilken Samlingspartiets Petteri Orpo är folkets favorit som nästa statsminister.
Att Centerns Juha Sipilä kommer först på tredje plats efter SDP:s Antti Rinne är sannolikt ett uttryck för att den nuvarande Sipiläregeringen är ett hopkok på liberal, konservativ och nationalistisk politik. Men den regeringskonstellation Åsa von Schoultz förordar fångar om möjligt ännu sämre upp de människor som inte ser någon framtid i globaliseringen, digitaliseringen och individualiseringen.
Den skulle därför bidra till att stärka Sannfinländarnas ställning som ett konservativt och nationalistiskt oppositionsparti. Centerns taktik att neutralisera Sannfinländarna genom att ge dem regeringansvar har åtminstone åstadkommit en splittring i Sannfinländarnas egna led.
Men den som ska leda Finland framöver måste helt enkelt få med globaliseringens förlorare i båten, på sätt eller annat. Dessa är ett brokigt sällskap som omfamnar allt från delar av den forna arbetsklassen, folket i förorterna, invandrarna och det urbana och delvis akademiska prekariat som i dag är hänvisat till snuttjobb eller arbetslöshet.
Om den vänsterfalang som statsvetaren Åsa von Schoulz talar om lyckas med det konststycket ligger framtiden för deras fötter. Men det skulle förutsätta att SDP övertygar väljarna om att just det partiet klarar den GAL-TAN-balansgång som alla andra har misslyckats med.
Utsikterna är allt annat än lysande, inte minst med tanke på att SDP redan har haft 50 år på sig. Med den gamla fackbasen Antti Rinne som partiledare kommer det knappast att lyckas.
Timo Harakka som bland annat har lett en kommande förnyelse av SDP:s skatteprogram skulle sannolikt ha haft bättre förutsättningar. Skatteprogrammet tar enligt färska uppgifter i Helsingin Sanomat (14.5) sikte på att gynna småinkomsttagare och skärpa beskattningen för företagare och kapitalägare.
Det är den vägen SDP måste gå om partiet vill återupprätta sitt förtroende.