– Det känns väldigt bra att sluta. Jag har varit med om så mycket. Nu vill jag ge vidare åt andra.
Det hann bli nästan 27 år som Fred vårdat människor som befinner sig i slutet av livet. Ett minst sagt krävande arbete. Hur gör man för att orka med ett jobb där döden har en sådan stark och ständig närvaro? Något enkelt svar finns inte.
– Jag lärde mig att handskas med det med tiden. Det är ingenting som man kan läsa i en bok för att lära sig, man måste lära sig genom erfarenhet.
Fred säger att han i ett tidigt skede beslöt att han inte personligen kan sörja de som går bort, det är de anhörigas uppgift.
– Klart man får visa känslor, men man ska ändå ha en yrkesroll och vara professionell i alla lägen. Jag lovade mig själv att så fort jag känner att jag inte blir längre blir berörd ska jag sluta. Jag berörs ännu. Jag har hållit mitt löfte.
Men det är klart att om man jobbar dagligen med döende människor så påverkar det en psykiskt. Jobbigast är det när barn eller ungas drabbas av cancer och livslågan slocknar.
– Det känns naturligare när en äldre person som kämpat med smärtor i många år får somna in. Men i dag finns det en specialenhet på Vasa centralsjukhus som tar hand om barnen.
Så var det inte tidigare. Då vårdade Fred också barn och yngre och smärtlindring var ingen självklarhet, men i dag är det annorlunda.
– Smärtlindringen har blivit bättre och effektivare och läkarna har bättre utbildning inom palliativ vård.
Den första februari började en ny epok i Freds liv. Nu ligger fokus på fritid och på barn och barnbarn.
– Jag vill lämna all cancer bakom mig. Det räcker för mig. Jag har gjort mitt.
Markku Suoranta, verksamhetsledare för Österbottens cancerförening, som varit Freds arbetsgivare, säger att Freds arbete och insats är mycket uppskattat bland kollegor, patienter och anhöriga.
– Han har gett livskvalitet åt sina medmänniskor. Det känns vemodigt att han ska sluta, säger Suoranta.
Vörå-Oravais-Maxmo cancerklubbs ordförande Siv Säll är också tacksam för det arbetet som den palliativa vårdaren utfört genom åren.
– Han är en oersättlig person. Man kan inte förklara i ord hur duktig han varit. Han var så fantastisk.
I samband med att Fred gick i pension förändrades också den palliativa vården i Vörå och i Korsholm. Kommunerna kommer inte längre att anlita vårdare från Österbottens Cancerförening utan i stället kommer den palliativa vården att administreras av närsjukhuset i Korsholm. Suoranta är inte orolig över förändringen.
– Kommunerna har lovat att det ska finnas tillräckligt med resurser, säger han.
I stället för att anlita en ny vårdare kommer cancerföreningen att satsa på att utbilda stödpersoner som kan arbeta med de som är i behov av hjälp och stöd. Med andra ord kommer Österbottens Cancerförening att komplettera den kommunala vården.
– Det är viktigt att komma i håg att alla som har cancer har inte anhöriga. En stödperson kan till exempel hjälpa till med att anhöriga kan ta en paus och vila eller till exempel handla i butiken, umgås eller bara sitt bredvid sjuksängen. De kan göra mycket fast de inte ger direkt vård, säger Suoranta.
Siv Säll tycker att idén med en stödpersonsverksamhet är fin och välkommet, men hon är orolig över hur palliativa vården kommer fungera i framtiden.
– Jag stöder tanken men jag vill inte att det sker på bekostnad av palliativa vårdare. Det måste finnas någon som har ansvar över helheten och kan erbjuda patienterna kontinuitet. Sen får man inte glömma bort att det medmänskliga är lika viktigt som själva vården, säger Säll.
En lösning med både stödpersoner och palliativa vårdare ser Säll som den bästa lösningen, men hon påpekar att hon inte vill ta ut något i förskott.
Gunilla Jusslin, ledande skötare inom Vörå kommun, säger att den palliativa vården inte kommer att försvinna någonstans och att kommuninvånarna inte behöver känna någon oro.
– Närsjukhuset i Korsholm tar över jouren och kommer sköta helger och nätter. Bernice Suikkanen är personen som håller den kvalitativa vården flytande i Vörå. Så länge hon ännu jobbar kommer det inte att ske några förändringar, säger Juslin.
Vad som händer den dagen hon går i pension är oklart, säger Jusslin. Det beror på den politiska utvecklingen, som landskaps- och vårdreformen och vad som händer mellan Korsholm och Vasa.
– Vi stöder oss på Bernice Suikkanen tills vidare. Men tyvärr tror jag inte vi får en liknande verksamhet den dagen hon slutar.
Suikkanen som känner kommuninvånare och sett vilka behov som finns, säger att personer som vill bli stödpersoner bör ha samlat på sig tillräckligt med livserfarenhet för att klara av uppdraget.
– Tanken med stödpersoner är mycket god. Vi cancerskötare är yrkesutbildade personer, men det behövs också stöd utifrån när man någon drabbas av cancer, säger Suikkanen, som i över tjugo år jobbat med palliativ vård inom Vörå kommun.
Även anhöriga, till en person som drabbats av cancer, kan finna stort stöd i en stödperson som kommer utifrån.
– En person insjuknar i cancer, men hela familjen drabbas, säger Suikkanen . Sjukdomen är hela familjens sjukdom.
I dag jobbar hon med palliativ vård en dag i veckan, men finns tillgänglig dygnet runt för de som behöver hjälp och stöd.
– Drabbas man av cancer bär man sjukdomen varje dag. Jag brukar säga att man får gärna höra av sig med småsaker, för små saker kan snabbt bli stora.
När det kommer till cancer finns det en sak man inte får glömma bort: hur eländig och orättvis sjukdomen än må vara, får hoppet inte gå förlorat. Vi skall stäva till att ge patienten hopp om en bättre morgondag, säger Suikkanen.
– Vi måste komma ihåg att många blir friska från cancer.
Är man intresserad av att bli en stödperson kan man ta kontakta med Österbottens Cancerförening.
Artikeln publicerades i Kommunbladet den 13 februari. Kommunbladet är en tidning som delas ut till alla hushåll i Vörå kommun och som utges av HSS Media.