Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade besökt Österbottens museum senast någongång under skoltiden, det måste ha varit 35 år sedan. För några dagar sedan var det dags för ett nytt försök och jag blev glatt överraskad över hur mångsidigt Vasas och Österbottens historia framställdes, inte det minsta dammigt eller unket. Och så plötsligt står hon där, utställd, tanten från min ungdom – Svea Svensson.

Eleverna i Övningsskolans gymnasium kilade alltid över Hovrättsesplanaden till Svenssons konditori på rasterna på 1980-talet. Det var som att stiga in i en tidsmaskin. Svea Svensson stod där i en ljusblå expeditrock, hornbågade glasögon med barsk uppsyn. Vi slynglar kom för att köpa läckra smördegsbakelser, bebéer och liknande. Det gällde att komma på förmiddagen, för efter lunch var allt slutsålt.

Svea Svensson hade arbetat i familjeföretaget sedan hon var nio år gammal och hon arbetade till dess hon var 78 år innan hon lade av. Hennes lillebror Stig Putte Svensson var "bara" 73 år och det var han som tillredde och gräddade alla bakelserna. Och nu långt senare står Svea Svensson utställd på museum i form av ett fotografi. Där står också konditoriets vackra vitrin i jugendstil utställd. Det är en kulturgärning.

"På den tiden hade Kipinä-huset förfallit och var grått och sotigt, inte gult som i dag. En fastighetsspekulant hade nästlat sig in bland ägarna och ville riva huset."



Svenssons konditori låg i ett hus som på 1980-talet var rivningshotat, Kipinä-huset vid Hovrättsesplanaden 5, stadens kanske förnämsta jugendhus ritat av arkitekten Alfred Wilhelm Stenfors. Många av de finaste pärlorna i Vasa är ritade av samme A.W. Stenfors: saluhallen, Yllevarufabriken, finska stadsteatern, Evangeliska folkhögskolan, finska flicklyceet och Brändö kyrka för att nämna några exempel.

På den tiden hade Kipinä-huset förfallit och var grått och sotigt, inte gult som i dag. En fastighetsspekulant hade nästlat sig in bland ägarna och ville riva huset. Lyckligtvis hade Vasa då en vaken stadsplanearkitekt, Jan Olin, som satte ned foten. "..det är beklämmande att överhuvudtaget diskutera en rivning. Det borde vara självklart att bevara huset. Om det rivs är det rena barbariet och en kulturskandal", sade Olin till VBL 1985.

I stadsfullmäktige ville Samlingspartiet att Kipinä-huset skulle rivas. Men protesterna var så högljudda att Kipinä skyddades genom ett fullmäktigebeslut 1987. Men Vasa har fortsättningsvis en förkärlek för att bygga nytt i stället för att bevara gammalt.

"När Wärtsilä ska flytta till Vasklot blir många fabrikslokaler lediga. Sådana kunde vara stämningsfulla miljöer för rock- och popkonserter till skillnad från nya hektarlådor."


Staden planerar att delta i byggandet av ett nytt komplex, Wasa Station, på gamla busstationen i Vöråstan. Där ska hotell, köpcenter på över två hektar, konsertsal, kongresscenter och idrottshall inrymmas. Vasafullmäktige fattar beslut om projektet under vårens lopp. Staden föreslås satsa 50 miljoner euro på projektet, samtidigt som Vasa diskuterar om personalen ska permitteras.

Det har inte framkommit vad Vasa vill göra med stadshuset, som tjänar som konserthus, om Wasa Station byggs. Stadshuset byggdes 1883, på den tiden hade Vasa drygt 6 000 invånare, i tiderna var bygget en bedrift. Publiken vid stadsorkesterns konserter brukar rymmas i salen och akustiken håller för klassisk musik. Ett trumset kan däremot vara problematiskt.

När Wärtsilä ska flytta till Vasklot blir många fabrikslokaler lediga. Sådana kunde vara stämningsfulla miljöer för rock- och popkonserter till skillnad från nya hektarlådor. Här kunde man också inrätta ett teknikmuseum som skildrar stadens stolta industritraditioner och dagens energikluster på ett konkret sätt.

Till min stora glädje insåg jag att A.W. Stenfors också har ritat en fabriksbyggnad för Metvikens mekaniska verkstad 1913, sedermera Wärtsilä. En konsertlokal eller ett teknikmuseum uppkallat efter honom vore något.