Jag hör JAS-planen i luften över Visby. Flyger de oftare dessa dagar? Ja.
För några veckor sedan kränkte ryska stridsflygplan svenskt territorium strax öster om Gotland, samtidigt som det svenska flygvapnet övade tillsammans med Finland.
På min padda ser jag Zelenskyj tala till Sveriges riksdag. Han nämner Gotlands utsatta läge; om hur ryska statskontrollerade medier spekulerat i att Gotland blir den första erövringen i ett slag om Östersjön.
Gotlänningar är inte förvånade.
Vi är vana att leva med vår geopolitiska utsatthet, vi delar många erfarenheter och känslor med Finland. Dock inte er sorgliga, blodiga och heroiska historia.
År 1808 ockuperas Gotland av Ryssland. Omkring 1 800 ryssar kliver i land i Sleviken på sydöstra Gotland. Ön är försvarslös och de illa utrustade bönderna tvingas ge sig utan att ett enda skott avlossas. Amiral Bodisko utropar sig till Gotlands guvernör.
Svensk trupp anländer och amiral Bodisko tvingas kapitulera. Ockupationen varade blott drygt tre veckor. År 1811 inrättar därför Gotland en egen nationalbeväring, ett frivilligförsvar, och det är Sveriges första.
Historien är viktig för gotlänningarna. Det finns gott om anekdoter om hur gotländska småbarnsföräldrar skrämt olydiga barn med ”ryssen”. Och skulle försvarsviljan mätas regionalt i dag i Sverige så hamnar Gotland sannolikt i topp.
Under andra världskrigets så kallade beredskapsår låg tiotusentals gotlänningar och spanade mot öst. Under det kalla kriget var utländska medborgare förbjudna att besöka delar av norra Gotland, inklusive Ingmar Bergmans älskade Fårö.
Och om just Fårösund finns en sedelärande historia om hur det svenska nedrustningsvansinnet drabbade ön.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps inträdde en form av naiv chamberlainsk ”Fred i vår tid”-psykos i Sverige. Med försvarsbeslut efter försvarsbeslut under 1990-talet demilitariseras Sverige. Och det märks inte minst här, på denna för nationen och våra fredliga grannar så oerhört militärstrategiskt avgörande plats. I Pentagon talar man om Gotland som ett fast och centralt hangarfartyg.
Kvar på Gotland blir ett gäng hemvärnsgubbar och några icke körbara tanks. Ungefär som på amiral Bodeskos tid alltså.
Kustartilleriet, KA3, i Fårösund avvecklas och 2004 köper en fastighetsentreprenör hela gamla KA3, inklusive Marinvarvet där en ubåtshamn ingår. Han betalar 18 miljoner kronor till ett statligt fastighetsbolag.
År 2008 går Ryssland in i Georgien. I mars 2014 beslutar sig Putin för att annektera Krim och Ryssland ger också stöd till pro-ryska rebeller i östra Ukraina. Ni kan historien.
Först då vaknar svenska politiker och Försvarsmakten från sin törnrosasömn. Godmorgon. Man inser elementära fakta: att privatiseringen av en viktig ubåtshamn på Gotland var helt uppåt väggarna!
I början av 2017 försöker statliga Fortifikationsverket köpa tillbaka Marinvarvet och hamnen av fastighetsentreprenören, men det faller på priset.
I stället säljs anläggningen till Ming Wai Lau, en affärsman från Hongkong. I januari 2018 lyckas statliga Fortifikationsverket till sist köpa tillbaka hamnen från Ming Wai Lau.
Tänk om affären om hamnen inte hade gått i hamn?
Med tanke på Pekings allt tuffare griptång runt Hongkong är det ju inte uteslutet att Ming Wai Laus ubåtshamn i Fårösund hade tvångsförvärvats av ett bolag ägt av Folkets befrielsearmé.
Nu slipper vi se kinesiska flaggor på kajen i Fårösund.
Detta var nedrustningen och privatiseringsvansinnet år 2004. Och då var regeringen socialdemokratisk, partiet brukar annars ondgöra sig över ”utförsäljningar” av offentlig egendom.
Skulle Finland ha sålt en ubåtshamn, som sedan hamnade i händerna på någon närstående oligark till Putin?
Naturligtvis inte.
Under det finska vinterkriget löd slagordet i Sverige: ”Finlands sak är vår”. Det gäller även ett svenskt Natomedlemskap. I en aktuell opinionsundersökning säger sex av tio svenskar ja till Nato. Om Finland går med. När Finland plockas bort från frågan sjunker stödet till 43 procent.
Det finns en majoritet i Sveriges riksdag för att vi ska införa den Nato-option ni har i Finland. Sveriges socialdemokratiska regering har dock struntat i riksdagsmajoriteten.
Svensk socialdemokrati befinner sig nu i en sorgeprocess. De inser naturligtvis att partiets gamla säkerhetspolitiska linje om ”alliansfrihet” är definitivt död och begraven. Det var den för övrigt i praktiken redan 1995 när vi gick med i EU.
Sanna Marin förstår att sorgearbete tar tid. Finländska socialdemokrater är betydligt mer pragmatiska än systerpartiet i väst. Hon förstår att det kommer att ta en viss tid för Magdalena Andersson att definitivt förpassa den gamla Palme-Schori-linjen till historien.
Tyvärr stör oppositionsledaren och moderatledaren Ulf Kristersson socialdemokratins sorgearbete. Han har deklarerat: om han vinner valet i september kommer en Natoansökan lämnas in, under förutsättning att det finns en riksdagsmajoritet.
Detta är ett ansvarslöst utspel.
För det första ger han då avgörandet till vad populisterna och järnrörsgrabbarna i Sverigedemokraterna hittar på. SD är inget parti att bygga säkerhetspolitik på och hålla i handen när det krisar.
För det andra går det inte att helt sonika bortse från Socialdemokraterna. Svensk säkerhetspolitik måste bygga på ett brett samförstånd och där ingår självklart S.
Politik lyder som bekant inte under några naturvetenskapliga lagar. Inget är säkert. Min enkla bedömning – och stora förhoppning - är att Sverige och Finland gemensamt går med i Nato.
I morgon lär jag höra JAS-planen igen över Stora torget i Visby. Jag tänker: Ni i Finland borde ha köpt dessa stridsflygplan!
Men det är en annan historia; om hur små nationer i Norden handlar amerikanskt för att samla Natopoäng och goodwill i Vita huset. Finland valde dyra F35. Sverige valde det dyra och omoderna luftvärnet Patriot.
Det kostar att stå utanför Nato. I flera bemärkelser.
Skribenten är tidigare ledarskribent och politisk reporter på Expressen. Bosatt i Visby.